Drysdalia mastersii[3] är en ormart som beskrevs av Krefft 1866. Drysdalia mastersii ingår i släktet Drysdalia och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Drysdalia mastersii
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljGiftsnokar
Elapidae
UnderfamiljHavsormar
Hydrophiinae
SläkteDrysdalia
ArtDrysdalia mastersii
Vetenskapligt namn
§ Drysdalia mastersii
Auktor(Krefft, 1866)
Synonymer
Notechis mastersii STORR 1982
Denisonia coronoides BOULENGER 1896[2]
Hoplocephalus mastersii KREFFT 1866[3]
Hitta fler artiklar om djur med

Arten förekommer i södra och västra Australien. Habitatet utgörs av torra landskap som sanddyner, gräsmarker, hedområden och regioner med buskar. Individerna är oftast nattaktiva och de gömmer sig på dagen under stenar, under träbitar eller i lövskiktet. Drysdalia mastersii äter främst ödlor. Honor lägger inga ägg utan föder 2 till 3 levande ungar.[1]

Källor redigera

  1. ^ [a b c] 2010 Drysdalia mastersii Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ Boulenger, G.A. (1896) Catalogue of the snakes in the British Museum, Vol. 3., London (Taylor & Francis), xiv + 727 pp.
  3. ^ [a b] Krefft, G. (1866) Descriptions of three species of snakes of the genus Hoplocephalus., Proc. Zool. Soc. Lond. 1866: 370-371
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (1 maj 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/drysdalia+mastersii/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ Drysdalia mastersii i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.