Öppna huvudmenyn
För Charles Lyells driftsteori, se vattuminskning.

Driftteorin är en utbredd teori inom psykologin och motivationsteorin, som utgår från att människan har instinktoida behov, drifter, som delvis styr hennes handlingar. Dessa drifter hänger ihop med kroppsliga processer, som har med individuell och evolutionär överlevnad att göra.

Driftteorins förgrundsfigur är Sigmund Freud som utgick från den när han beskrev sin teori om den psykosexuella utvecklingen. Hans term, Trieb, har översatts med instinkt.

Två fundamentala drifter i den freudianska driftteorin är libidon och dödsdriften. Drifterna skapar det begär som motiverar till exempel till att söka en partner, söka föda, eller finna en trygg plats att bo på.

Driftteorin antar dels att människans drifter fungerar motivatoriskt, alltså att de stimulerar till handling. Dels, i Walter Cannons efterföljd, antar teorin att människans drifter har som mål att kroppen ska försättas i jämvikt, homeostas. Homeostasen blir dock kontinuerligt rubbad (ger exempelvis törst, närings-, sömn- och sexualbehov), varmed drifterna då söker återskapa balans genom att motivera till att söka det som kroppen för stunden behöver. Självdestruktivitet kan dock bli följden om dödsdriften är den starkaste driften.

Drifter som blivit störda i tidiga barndomsår anses inom psykoanalysen ge upphov till fixeringar och påverka personligheten. En sådan störning är impulsion, vilket betecknar olika impulskontrollstörningar ifråga om drifterna.

KällorRedigera