Diskbråck i ländrygg uppstår genom att diskens centrala del, nucleus pulposus, peneterar igenom diskens yttre del, anulus fibrosus. Av anatomiska och biomekaniska skäl sker penetrationen oftast i dorsal riktning (bakåt mot nervsystemet). Risken är då stor att disken trycker på en eller flera nervrötter i eller på väg ut ur spinalkanalen.[1]

Diskbråck
Latin: hernia disci intervertebralis, prolapsus disci intervertebralis, prolapsus nuclei pulposi
Ett diskbråck sett i en magnetkameraundersökning
Klassifikation och externa resurser
ICD-10M51.2
ICD-9722.0-722.2
OMIM603932
DiseasesDB6861
Medlineplus000442
eMedicineorthoped/138  radio/219
MeSHsvensk engelsk

Prevalensen av diskbråck vid akuta ryggbesvär uppskattas till mellan 1 och 3% och är som högst hos individer mellan 30 och 50år. Ett klassiskt diskbråcksinsjuknande startar ofta med akut smärta i ländryggen, som efter en kortare eller längre period följs av utstrålande smärta i ena eller båda benen, ischias.[1] Men diskbråcket kan också ha en mera gradvis debut.[2]

De allra flesta diskbråcken förekommer i de två nedersta diskarna, alltså mellan L4 och L5 samt mellan L5 (ländryggskota 5) och S1 (sakralkota 1). Diskbråck över de här nivåerna förekommer företrädesvis hos personer >55år. Var smärtan strålar ut i benet avgörs av vilken nivå i ländryggen som nervrötterna blivit påverkade[1], se dermatom.

OrsakerRedigera

Diskbråck uppkommer ofta utan uppenbar orsak. Frekvent repetitivt lyftande, sporter som tyngdlyftning och släggkastning har visats ge viss riskökning för diskbråck.

DiagnostikRedigera

Diskbråck är en klinisk diagnos. En klinisk diagnos innebär att läkare eller sjukgymnast/fysioterapeut efter anamnes och undersökning bedömer att det troligtvis rör sig om ett diskbråck. Undersökning med magnetkamera är endast indicerat inför eventuell operation eller vid förekomst av varningstecken, röda flaggor (se artikel om ländryggssmärta).[1]

En viktig röd flagga är cauda equina-syndrom. Ett tillstånd där diskbråcket komprimerar alla nervrötter som tillhör cauda equina (hästsvansen). Det kanske viktigaste tecknet på att detta är på väg, är att patienten upplever att smärta i rygg och ben blir påtagligt mycket värre än tidigare. Typiska symtom och tecken är också ridbyxanestesi (nedsatt känsel i underlivet) samt påverkan på sfinktrar. Det enda som kan förhindra att cauda equina-syndrom uppstår är operation. När det väl är manifest är det tveksamt om operation hinner göras i tid för att undvika skador på nervrötterna.[1]

Ungefär en tredjedel av den ryggfriska befolkningen beräknas ha asymptomatiska diskbråck i ländryggen. Därav viktigt att bilddiagnostik föregås av en ordentlig klinisk undersökning, klinik och bilddiagnostik skall stämma överens[3].

PrognosRedigera

Prognosen är oftast god. Tiden läkning tar kan variera stort, inte sällan kan det ta upp mot ett år innan besvären klingat av. [1] Åtgärder

Operation

Operation behövs för det mesta.

Utöver förekomst av cauda equina-syndrom kan indikation vara:
  • vid smärta som är oförändrad efter ca 2 månader är kirurgi ofta indicerad
  • outhärdlig smärta.[1]
  • påtaglig kraftnedsättning i muskulatur kan också vara indikation.

Icke-kirurgisk behandling

Icke-kirurgisk behandling är förstahandsalternativ vid okomplicerade diskbråck. De viktigaste råden är att försöka vara så aktiv som möjligt, undvika allt för omfattande sängläge. Man bör undvika aktiviteter som ökar på ischiassmärtan. Ischiassmärta är ofta svårt att dämpa effektivt. Det finns många föreslagna åtgärder som alla har svag evidens.[1]

ReferenserRedigera

Tryckta källorRedigera

  • Bosemark, P. & Hommel, A. (2016) Ortopedi. I Kumlien, C. & Rystedt, J. (red.) Omvårdnad & kirurgi (s. 453-476). Studentlitteratur: Lund. ISBN 978-91-44-08886-0

Externa länkarRedigera