Digerdöden i England ägde rum mellan juni 1348 och december 1349. Den är mer väldokumenterad och har blivit föremål för mer forskning än digerdöden i kanske något annat land i Europa och världen med undantag av Italien. Det gäller även med avseende på dess grannländer, då det finns mindre dokumentation om digerdöden på Irland (1348-1349), och ännu mindre Skottland (1350-1351). I England dog mellan en tredjedel och hälften av nationens invånare på grund av pandemin.

Digerdöden i England
Epidemi Redigera
Del avDigerdöden Redigera
LandKungariket England Redigera
PlatsEngland Redigera
Start­da­tumjuni 1348 Redigera
Slutdatumdecember 1349 Redigera
Antal döda2 700 000, 3 750 000 Redigera
Orsakpest Redigera

BakgrundRedigera

 
Slaget vid Crécy 1346, genom vilket England fick ryktet som en militär stormakt.

England under 1300-taletRedigera

Det är omöjligt att ange befolkningens storlek i England med någon grad av exakthet, innan digerdödens ankomst. Uppskattningar som gjorts pekar på 3-7 miljoner[1], men det är troligare att antalet låg i den övre delen av det intervallet, det vill säga runt sex miljoner.[2]

DigerdödenRedigera

Huvudartikel: Digerdöden
 
En karta som visar hur digerdöden spred sig genom Europa.

Begreppet "digerdöden" syftar på det första och allvarligaste utbrottet av den andra pestpandemin.

Pandemins spridning i EnglandRedigera

Enligt de krönikor som skrevs av franciskanerna i King's Lynn var det genom ett skepp från Gascogne till Melcombe i Dorset, idag normalt benämnt som Weymouth, som smittan kom till England, strax före festen till minne av Johannes Döparen den 24 juni 1348.[3] Andra källor har angett andra städer som pandemins första anhalt, bland annat Bristol och Southampton.[4] Bristol var i alla händelser den första stad i England som härjades av digerdöden.

Från Bristol spred sig smittan åt sydväst. Under hösten 1348 nådde pesten London, där den är bekräftad i november men kan ha nått så tidigt som i september. Digerdöden överlevde vintern 1348-49. Från huvudstaden spred den sig över hela södra England under mars 1349. I maj hade pesten nått York, och därefter spred den sig över norra England under sommaren 1349. Under vintern började pesten ebba ut, och i december 1349 uppges förhållandena i landet ha börjat återgå till det normala.

Följder och efterspelRedigera

Pesten återkom gång på gång till England i nya utbrott, nationella eller lokala, som dock minskade i dödlighet fram till Stora pesten i London 1665. Det värsta av dessa följande utbrottet var 1361-62.

Digerdöden förorsakade ett avbrott i det pågående hundraårskriget mellan Frankrike och England. Befolkningsminskningen gjorde att lönerna steg bland de arbetare som fanns kvar, en utveckling som motarbetades av godsägarna, något som utmynnade i upproret 1381, som i sin tur så småningom ledde till livegenskapens upphävande i England.

ReferenserRedigera

  1. ^ Prestwich 2005, s. 531–2.
  2. ^ Smith, Richard M. (1991). ”Demographic developments in rural England, 1300-1348: a survey”. Before the Black Death: Studies in The 'Crisis' of the Early Fourteenth Century. Manchester: Manchester University Press. sid. 48–9. ISBN 0-7190-3208-3 
    Benedictow 2004, s. 123.
  3. ^ BBC British History - Middle Ages - Black Death Arrival
  4. ^ Ziegler 2003, s. 119–20.

KällorRedigera

  • Benedictow, Ole J. (2004). The Black Death 1346-1353: The Complete History. Woodbridge: Boydell Press. ISBN 0-85115-943-5 
  • Bolton, Jim (1996). ”'The world upside down': plague as an agent of economic and social change”. The Black Death in England. Stamford: Paul Watkins. sid. 17–78. ISBN 1-871615-56-9 
  • Deaux, George (1969). The Black Death, 1347. London: Hamilton. ISBN 0-241-01514-6 
  • Goldberg, Jeremy (1996). ”Introduction”. The Black Death in England. Stamford: Paul Watkins. sid. 1–15. ISBN 1-871615-56-9 
  • Gottfried, Robert S. (1983). The Black Death: Natural and Human Disaster in Medieval Europe. London: Hale. ISBN 0-7090-1299-3 
  • Harper-Bill, Christopher (1996). ”The English church and English religion after the Black Death”. The Black Death in England. Stamford: Paul Watkins. sid. 79–123. ISBN 1-871615-56-9 
  • Hatcher, John (1977). Plague, Population and the English Economy, 1348-1530. London: Macmillan. ISBN 0-333-21293-2 
  • Hatcher, John (1994). ”England in the aftermath of the Black Death”. Past & Present cxliv: sid. 3–35. 
  • Hatcher, John (2008). The Black Death: An Intimate History. London: Weidenfeld and Nicolson. ISBN 978-0-297-84475-4 
  • Herlihy, David (1997). The Black Death and the transformation of the West. Cambridge, Mass.; London: Harvard University Press. ISBN 0-7509-3202-3 
  • Horrox, Rosemary (1994). The Black Death. Manchester: Manchester University Press. ISBN 0-7190-3497-3 
  • Lindley, Phillip (1996). ”The Black Death and English art: a debate and some assumptions”. The Black Death in England. Stamford: Paul Watkins. sid. 124–46. ISBN 1-871615-56-9 
  • Ormrod, Mark (1986). ”The English government and the Black Death of 1348-49”. England in the Fourteenth Century. Woodbridge: Boydell. sid. 175–88. ISBN 0-85115-448-4 
  • Ormrod, Mark; Lindley, P.G., reds (1996). The Black Death in England. Stamford: Paul Watkins. ISBN 1-871615-56-9 
  • Ormrod, Mark (1996). ”The politics of pestilence: government in England after the Black Death”. The Black Death in England. Stamford: Paul Watkins. sid. 147–81. ISBN 1-871615-56-9 
  • Ormrod, Mark (2000). ”England: Edward II and Edward III”. The New Cambridge Medieval History, vol. 6: c. 1300 - c. 1415. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 0-521-36290-3 
  • Prestwich, M.C. (2005). Plantagenet England: 1225–1360. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-822844-9 
  • Ziegler, Philip (2003). The Black Death (New). Sutton: Sutton Publishing Ltd. ISBN 0-7509-3202-3 
  • Russell, Josiah Cox (1948). British Medieval Population. Albuquerque: University of New Mexico Press