Denisonia devisi[3] är en ormart som beskrevs av Waite och Longman 1920. Denisonia devisi ingår i släktet Denisonia och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]

Denisonia devisi
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljGiftsnokar
Elapidae
UnderfamiljHavsormar
Hydrophiinae
SläkteDenisonia
ArtDenisonia devisi
Vetenskapligt namn
§ Denisonia devisi
AuktorWaite & Longman, 1920
Utbredning
Synonymer
Denisonia maculata WAIT 1920
Hoplocephalus ornatus DE 1884[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Denna orm förekommer i östra Australien i delstaterna Victoria, Queensland och New South Wales. I Victoria hittas arten endast vid en 40 km lång sträcka som följer vattendrag. Denisonia devisi lever i galleriskogar eller i andra landskap intill vattendrag som gräsmarker, savanner eller skogar med hårdbladsväxter. Denna orm äter främst grodor. Honor lägger inga ägg utan föder 3 till 9 ungar per tillfälle.[1]

I begränsade områden kan landskapets omvandling till jordbruksmark vara ett hot mot beståndet. Hela populationen antas vara stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

Källor redigera

  1. ^ [a b c] Vanderduys, E., Wilson, S., Hobson, R. & Sanderson, C. 2017 Denisonia devisi . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 13 december 2020.
  2. ^ De Vis, CW. (1884) On a new Species of Hoplocephalus., Proc. R. Soc. Qd. 1: 100
  3. ^ [a b c] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (8 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/denisonia+devisi/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ Denisonia devisi i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.