Cykelns historia

historia för fordonet cykel

Cykelns historia behandlar cykeln som ett transportfordon med två hjul som kräver förarens balans. De första cyklarna kan då dateras till slutet av 1700-talet. Ordet cykel kan härledas ur det franska ordet bicycle som började användas på 1860-talet.

Cykelns utveckling: 1 - draisine av Karl Drais; 2 - velociped av Thomas McCall (året felaktig i bilden, ska vara 1869); 3 - velociped med vevlager och pedal, Pierre Michaux; 4 - höghjulingen av James Starley; 5 - "säkerhetscykel" av John Kemp Starley; 6 - racercykel; 7 - mountainbike

FörepokRedigera

Cykeln påstås felaktigt ha uppfunnits av Leonardo da Vinci som runt år 1500 skulle ha gjort en ritning av en cykel med ram, två lika stora hjul, styre och ett kedjehjul som via kedja drev bakhjulet. Denna skiss har vid analys visat sig vara en banal senare teckning helt olik alla andra av Leonardos alster, möjligen gjord av ett barn.

Runt år 1600 dök ett och annat rullande experiment upp. De flesta hade dock 3–5 hjul, vilket gjorde dem tämligen svåra att styra samt dyra att tillverka. Dessa namnlösa uppfinningar slog aldrig igenom.

En allmän uppfattning har varit att upphovet till den moderna velocipeden antagligen var den av fransmannen de Sivrac i Paris 1790 gjorda uppfinningen célérifère (snabbförare). Denna bestod av två efter varandra ställda trähjul, förenade med ett trästycke över vilket man satt gränsle och gav fart med sparkar i marken. Redskapet fick snart det nya namnet vélocifère.[1] Detta lär dock vara en påhittad historia av journalisten Louis Baudry de Saunier – i hans bok Histoire de la Velocipedie (1891) – som av patriotiska skäl ville att upphovsmannen skulle vara fransk.[2]

TeknikhistoriaRedigera

 
Drais Laufmaschine (springmaskin) från 1817.

År 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Drais ett tvåhjuligt fordon där styrning av framhjulet var möjlig via ett slags styre[3]. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Den första beskrivna turen lär ha varit från Mannheim till Rheinau 12 juni 1817. Under januari 1818 fick Drais patent på denna Laufmaschine (springmaskin), som i England kallades Hobby horse eller Dandy horse. Maskinen kallades senare allmänt "Draisine" efter sin uppfinnare. Karl Drais uppfinning slog igenom internationellt, främst bland förmögna, som en modefluga. Störst popularitet fick den i Paris och London kring åren 1818–1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgång med den nya fordonstypen.

Utvecklingen av cykeln tog sina små och stora kliv blandat med många år av stiltje i utvecklingen. Enligt uppgift skall fötterna lyfts ovan jord 1839 då skotske Kirkpatrick MacMillan skall satt vevstakar på bakhjulet som drevs av hävstänger fram, som på en trampbil, vilket gjorde den svårcyklad. Efter en tur till en närbelägen stad bötfälldes MacMillan då han råkade köra omkull ett nyfiket barn och blev då historisk som första bötfällda cyklist.

MacMillans uppfinning är dock troligen en bluff, uppgiften om hans cyklar finns dokumenterade först i slutet av 1800-talet. I själva verket är hans konstruktion skapad av en annan skotte, McCall 1869.

Någon gång kring år 1861 monterade Fransmannen Pierre Michaux vevarmar och pedaler på framhjulet. Om Michaux var först med detta är inte helt klart. En annan fransman, Pierre Lallement, påstås ha kommit på konstruktionen ungefär samtidigt. Lallement flyttade år 1863–64 till Amerika och tog då cykeln till USA.

 
Velocipedist i Sverige

År 1867 tog fabrikör Fredrik Runstedt, Vrigstad, (nuvarande Sävsjö kommun) initiativ till att tillverka en velociped - en trampmaskin. Våren 1867 hade vagnsmeden Johan Håkansson och smeden Hans Johan Karlsson, båda från Vrigstad, tillverkat det första exemplaret. I folkmun kallades velocipeden - trampmaskinen - cykeln: "Runstedts Träbult". Cykeln hade styrinrättning och tramporna roterade kring sin egen axel, vilket var unika konstruktioner för sin tid. Cykeln finns bevarad i Nordiska museets samlingar [4]och dokumenterad i Östgötakorrespondenten 1899[5].

År 1865–1870: För att öka hastigheten på maskinerna (man tävlade ofta i både hastighet och sträcka), gjorde man framhjulet allt större. Stålet fick även en allt större betydelse i produktionen av de första cyklarna.

I England vann cykeln i popularitet och år 1870 började den första serietillverkade "höghjulingen" helt i metall att produceras. James Starley fick den 11 augusti 1870 patent på sin "Ariel". Den vägde 22,5 kg. Detta var den första cykeln med normalt ekrade hjul. År 1874 fanns i England över 20 olika tillverkare av höghjulingar. Den främsta av dessa kan nog anses vara "Coventry Machinists Co". Framhjulen nådde en maximal storlek av drygt 60 tum (ca 152 cm), allt för att få maximal hastighet. Detta och det lilla bakhjulet gjorde att cykeln lätt tippade framåt. För att undvika detta utvecklas under denna period många varianter av höghjulingar med mindre hjul och med pedalerna sittande längre ner, med olika typ av kraftöverföring till framhjulet. Dock drev man fortfarande cykeln på det styrande framhjulet.

 
Damcykel från år 1900.

Som kuriosum kan nämnas en amerikansk modell, "Star", som var en omvänd höghjuling. Det stora hjulet satt baktill, och man hade det lilla styrande hjulet fram. År 1885 presenterade John Kemp Starley sin "Rover II" som anses vara den första moderna cykeln. Med kedjedrift på bakhjulet och olika storlekar på kedjehjul och krans fick man liknande utväxling som höghjulingen. Därför fanns inget behov av ett större drivhjul för snabbare fart. Cykeln hade nu fått nästan lika stora hjul fram och bak. Olycksrisken minskade och "Säkerhetscykeln" var född.

År 1888: Nästa förbättring av cykeln sägs tillkommit av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Detta system fick J.B Dunlop patentera 1888 men fick omkring 1890 sitt patent tillbakataget då man missat att skotten R. W. Thomson redan 1846 erhållit patent för sitt "Aerial Wheel". Dessa var dock avsedda för hästdragna vagnar men patentets funktion var likvärdigt med Dunlops.

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid, den så kallade femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890–1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln och dess ättlingar.

Det gyllene decenniet 1890 medförde flertalet små och stora utvecklingar som drev cykelindustrin och dess allierade till en enorm expansion. Många äldre företag av idag härstammar från eller har dragit nytta av denna expansiva period inom cykelhistorien. Åren strax före 1900 utvecklades raskt en svensk cykelindustri som var i sin fulla kraft mellan 1930 och 1960, representerade av märken som Blixt, Crescent, Fram, King, Monark, REX och Skogsstjärnan (Skeppshult).

KulturhistoriaRedigera

 
Velicoped tillverkad 1867 i Vrigstad. Nordiska museet: Inventarie 85028/1898. Foto, Ingrid Söderback, med Nordiska museets tillstånd att fotografera inventariet.

I början av 1900-talet spred sig cykeln som ett enkelt och billigt transportmedel för inte minst människor i storstäder. Detta förändrades när bilismen ökade och städerna allt mer byggdes, eller byggdes om, i anpassning till bilismen.[6][7]

Trots detta har cykelns popularitet börjat öka i vissa länder och däribland Sverige.[8] Detta har medfört att fler cykelvägar har byggts eller planeras bygga i bland annat Stockholm.[9][10]

KvinnokulturRedigera

I modern historieforskning har cykeln framhållits som ett frigörelseverktyg för det sena 1800-talets kvinnor i en rad länder. Genom cykeln kunde kvinnor enkelt röra sig utanför sina hemorter och färdas till andra byar, städer och platser. Cykeln blev även ett sätt för kvinnor att få motion och stärka sin kroppar utan att delta i sport, vilket betraktades som direkt olämpligt för kvinnor att ägna sig åt.[11][12][13]

MilitärkulturRedigera

Cykeln har väldigt länge varit ett populärt transportmedel inom världens försvarsmakter. Cykeln är inte bara billig att tillverka jämfört med motorfordon men de kräver heller inget dyrbart bränsle och ger användarna stärkt träning och motion. Militära trupper försedda med cykel kallas samlat för cykelinfanteri. I Sverige kallas militära cyklar samlat för militärcykel.

Cykelinfanteri användes flitigt under första världskriget och andra världskriget, samt mellankrigstiden, men kom att vara aktiva inom diverse försvarsmakter ända fram tills slutet av kalla kriget. I Sverige kom cykelinfanteri att överleva hela vägen inpå 1980-talet.

I Sverige kom man att anskaffa diverse olika typmodeller av militärcyklar under åren. Cyklarna kunde användas på många olika kreativa sätt. Till exempel kunde flera cyklar kopplas ihop med rep och "tolkas" efter ett dragfordon. Vissa cyklar kunde till och med bära sårade på en bår. Detta åstadkoms genom att en bår monterades mellan två cyklar på rad. Ena änden av båren fästes i den främre cykelns bakre pakethållare medan den andra fästes i den bakre cykelns ram.

Förutom truppslag med cykel har cykeln även varit viktig för den individuella tjänstemannen. De har använts flitigt inom spaningsuppdrag, budgivning och generell transport. När modernare försvarsmakter ersatte cyklar med motorfordon så kom fattigare försvarsmakter och militanta grupper att fortsätta använda cykeln flitigt. Till exempel spelade cykeln en viktig roll för nordvietnameserna under Vietnamkriget.

Huvudartiklar: Cykelinfanteri och Militärcykel

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Velociped i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  2. ^ Bicycle Design: An Illustrated History sid.50 avTony Hadland, Hans-Erhard Lessing
  3. ^ ”Karl Drais. Kort biografi. Humboldt Universität zu Berlin”. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071009064237/http://www.karl-drais.de/se_biografi%20Karl_Drais.pdf. Läst 5 september 2010. 
  4. ^ Nordiska museets samlingar: Inventarie 85028/1898
  5. ^ En meddelare till Öst.Corresp. ansvarig utgivare: Gust. Gustavsson (1899 (18), sid 3). ”Den första velicopeden i Sverige”. Ötgöta Correspondenten: Östergötlands dagliga tidning, tillgänglig Kungliga bibliotekets handlingar. 
  6. ^ ”French Cycling: A Social and Cultural History on JSTOR” (på engelska). www.jstor.org. https://www.jstor.org/stable/j.ctt5vjd61. Läst 17 november 2020. 
  7. ^ Norcliffe, G.B. (2015). Critical geographies of cycling: history, political economy and culture.. Ashgate 
  8. ^ ”Ökad popularitet för cykling bland svenskar”. cyclingplus. 9 februari 2015. https://www.cyclingplus.se/articles/okad-popularitet-for-cykling-bland-svenskar/. Läst 18 november 2020. 
  9. ^ ”Trafikomläggning vid Slussen”. 20 oktober 2020. https://vaxer.stockholm/nyheter/2020/09/trafikomlaggning-vid-slussen/. Läst 18 november 2020. 
  10. ^ ”LISTA: Här får Stockholm nya cykelvägar”. 17 oktober 2018. https://www.mitti.se/nyheter/lista-har-far-stockholm-nya-cykelvagar/reprjq!0YfEdodTbqcxYgRaJ1PWFQ/. Läst 18 november 2020. 
  11. ^ ”Bicycles, Dresses and Women's Emancipation (1880-1920)”. fair.unifg.it. https://fair.unifg.it/handle/11369/10430#.X7Qf6VNKjYI. Läst 17 november 2020. 
  12. ^ Park, Jihang (1989-05-01). ”Sport, dress reform and the emancipation of women in Victorian England: a reappraisal”. The International Journal of the History of Sport 6 (1): sid. 10–30. doi:10.1080/09523368908713675. ISSN 0952-3367. https://doi.org/10.1080/09523368908713675. Läst 17 november 2020. 
  13. ^ ARNOLD, DAVID; DeWALD, ERICH (2011). ”Cycles of Empowerment? The Bicycle and Everyday Technology in Colonial India and Vietnam”. Comparative Studies in Society and History 53 (4): sid. 971–996. ISSN 0010-4175. https://www.jstor.org/stable/41241871. Läst 17 november 2020.