Wikipedia

Chevalier de Saint-Georges

Joseph Bologne, Chevalier de Saint-Georges, född 25 december 1745 i Baillif, Guadeloupe, död 10 juni 1799 i Paris, var en fransk violinist, dirigent och kompositör. Han var också känd som fäktare och ryttare. Han var även känd som "svarte Mozart", då han var en av de tidigast kända musikerna i Europa av afrikansk härkomst.

Chevalier de Saint-Georges
Född25 december 1745[1][2][3]
Baillif[4], Frankrike
Död10 juni 1799[1][2][5] (53 år)
Paris[6]
Medborgare iFrankrike
SysselsättningKompositör[7], konsertmästare[7][8], militär[7], fäktare[7], dirigent[7], violinist[7]
ArbetsgivareConcert des Amateurs[8]
FöräldrarGeorges de Bologne Saint-Georges
Redigera Wikidata

Uppväxt redigera

Hans föräldrar var den före detta slaven Nanon och plantageägaren Georges Bologne de Saint-Georges. Fadern kallade sig de Saint-George efter en av sina egendomar, men var inte född adlig. Han adlades först 1757 då han utnämndes till Gentilhomme ordinaire de la chambre du roi. 1747 blev Georges falskt anklagad för mord och flydde till Frankrike för hindra försäljning av Nanon och barnet. Efter två år kunde dock familjen återvända till Guadeloupe. 1753 tog Georges med sig Joseph till Frankrike permanent där han skrevs in vid en privat akademi. 13 år gammal blev Saint-Georges elev till La Boëssière där han utmärkte sig i fysiska övningar, speciellt i fäktning. Medan han fortfarande var student vann han över Alexandre Picard, en fäktningsmästare från Rouen som hade kallat honom "La Boëssières mulattuppkomling". Efter att ha tagit examen 19 år gammal utnämndes han till Gendarme de la Garde du Roi, medlem av det kungliga gardet. Efter sjuårskriget återvände Georges till sina plantager på Guadeloupe och lämnade Joseph i Frankrike med en ordentlig livränta. Den unge ädlingen blev favorit i Parissociteten, samtida källor talade om hans romantiska erövringar. 1766 kom den italienske fäktaren Giuseppe Faldoni till Paris för att utmana Saint-Georges. Faldoni vann, men utnämnde Saint-Georges till den bäste fäktaren i Europa.

Karriär redigera

Innan han emigrerade till Frankrike studerade Saint-Georges musik på Saint-Domingue för den svarte violinisten, Joseph Platon.[källa behövs] 1769 blev han medlem i François-Joseph Gossecs nya orkester Concert des Amateurs på Hôtel de Soubise och blev snart dess ledare för att sedan bli ledare för Concert de la Loge Olympique som var den tidens största orkester med 65-70 musiker.

 
Chevalier de Saint-Georges 1787.

Denna orkester gav Joseph Haydn i uppdrag att komponera de så kallade Parissymfonierna, nummer 82-87, vilka Saint-Georges dirigerade vid premiären. Marie-Antoinette fick dem framförda flera kvällar i rad och nummer 85 döptes till Drottningen till hennes ära. Ludvig XVI utnämnde honom även till ledare för kungliga operan, men detta stoppades av tre divor som i en skrivelse till drottningen hävdade att det var under deras värdighet och skadligt för deras professionella rykte att uppträda på scenen under ledning av en mulatt. För att bespara Saint-Georges den offentliga förnedringen beslutade kungen att tjänsten som musikalisk ledare i fortsättningen bara kunde rekryteras ur den egna orkestern.

Liksom många andra aristokrater tjänstgjorde Saint-Georges i revolutionsarmén. Han blev överste för ett regemente bestående av 1000 frivilliga före detta slavar. På grund av sina tidigare förbindelser med hovet fick han dock lämna armén 1793 efter att ha anklagats för att använda allmänna medel för egen vinning. Han blev sedan frikänd efter att ha tillbringat 18 månader i fängelse. Efter revolutionen fortsatte Saint-Georges att leda orkestrar, men efter att ha övergetts av sina tidigare beskyddare levde han under knappa förhållanden och hans livsstil bar föga likhet med det han levde under monarkin.

Verk redigera

  • Op.1 6 Stråkkvartetter och 4 Violinkonserter
  • Op.2 2 Violinkonserter
  • Op.3 2 Violinkonserter
  • Op.4 Violinkonsert i D-dur
  • Op.5 2 Violinkonserter
  • Op.6 2 Sinfonia Concertantes
  • Op.7 2 Violinkonserter
  • Op.8 Violinkonsert i G-dur
  • Op.9 2 Sinfonia Concertantes
  • Op.10 Sinfonia Concertante i F-dur
  • Op.11 2 Symfonier
  • Op.14 6 Stråkkvartetter
  • Klaversonater
  • Sonater för klaver och violin
  • Ytterligare stråkkvartetter

Operor redigera

  • Ernestine (1777)
  • La partie de la chasse (1778)
  • La fille-garçon (1787)
  • Guillaume tout coeur (1790)

Balett redigera

  • L’amant anonyme (1780)

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b] International Music Score Library Project, Joseph Bologne Saint-Georges, läst: 9 oktober 2017, licens: Erkännande-DelaLika 4.0 Internationell.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Find a Grave, Joseph Boulogne de Saint-Georges, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Roglo, Joseph de Bologne.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, www.berlinerfestspiele.de , läst: 27 oktober 2021.[källa från Wikidata]
  5. ^ Musicalics, Joseph Boulogne, Chevalier de Saint-Georges.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, parkersymphony.org , läst: 27 oktober 2021.[källa från Wikidata]
  7. ^ [a b c d e f] läs online, The New York Times , läst: 27 oktober 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ [a b] Gabriel Banat, The Chevalier de Saint-Georges : virtuoso of the sword and the bow, 2006, s. 117, ISBN 978-1-57647-109-8.[källa från Wikidata]

Källor redigera

  • Pierre Bardin, Joseph de Saint George, le chevalier noir, Guénégaud, 2006 (ISBN 2-85023-126-6)
  • Claude Ribbe, Le Chevalier de Saint-George, Paris, Perrin, 2004 (ISBN 2-262-02002-7)
  • Gabriel Banat, The Chevalier de Saint-Georges: Virtuoso of the Sword and the Bow, Pendragon Press, 2006 (ISBN 1-57647-109-8)
  • Daniel Marciano, Le chevalier de Saint-Georges, le fils de Noémie, Thespis (ISBN 2-9521894-1-2)
  • (franska) ScérEn-CRDP de la Guadeloupe et Association pour l'Étude de la vie et de l'œuvre du Chevalier de Saint-George, Le Chevalier de Saint-George, 2005, ouvrage collectif
  • Emil F. Smidak, Joseph Boulogne, nommé Chevalier de Saint-Georges, Lucerne, Avenira Foundation, 1996 (ISBN 3-905112-08-6)
  • Alain Le Bihan, Francs-maçons et ateliers parisiens de la Grande Loge de France au XVIIIe siècle : 1760-1795, Paris, Bibliothèque nationale, 1973
  • Luc Nemeth, « Un état civil chargé d'enjeux : Saint-George, 1745-1799 », Annales historiques de la Révolution française, n. 339, janvier 2005, pp. 79–97.
  • Alain Guédé, Monsieur de Saint-George: Virtuoso, Swordsman, Revolutionary. New York: Picador, 2003.
  • Leslie Bethell, The Cambridge history of Latin America, Volume I, Colonial Latin America, published by Cambridge University Press, 1984 (ISBN 0-521-23223-6, ISBN 978-0-521-23223-4)

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Chevalier_de_Saint-Georges&oldid=54567555”