Challenger (rymdfärja)

amerikanska rymdfärja av NASA som sköts upp för första gången 1983
För andra betydelser, se Challenger.

Challenger (OV-99) var den andra av den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasas rymdfärjor som togs i bruk, efter Columbia. Dess jungfruresa skedde den 4 april 1983. Challenger hann göra nio uppdrag innan den exploderade under uppskjutningen den 28 januari 1986.

Challenger
OV-099
Challenger (rymdfärja)
Challenger skjuts upp på dess första uppdrag, STS-6.
OV-beteckningOV-099
LandUSA
Kontraktstilldelning1 januari 1979
Namngiven efterHMS Challenger
StatusExploderade
28 januari 1986
Första flygningSTS-6
4–9 april 1983
Sista flygningSTS-51-L
28 januari 1986
Antal uppdrag10
Tid i rymden62 dagar 07:56:22[1]
Antal genomförda omloppsvarv995
Tillryggalagd sträcka41 527 414 km
Satelliter utplacerade10

Den uppkallades efter HMS Challenger, som användes vid Challengerexpeditionen.

UppdragRedigera

 
Rökmolnet som Challenger lämnade efter sig vid olyckan.

Rymdfärjan Challenger utförde tio flygningar, tillbringade 62,41 dagar i rymden, gjorde 995 varv runt jorden och flög totalt 41 527 416 kilometer inklusive det sista uppdraget.

OlyckanRedigera

Huvudartikel: STS-51-L

Den 28 januari 1986 sköts rymdfärjan Challenger iväg för sin tionde rymdfärd. Uppdragets beteckning var STS-51-L, och omfattade diverse vetenskapliga experiment. Starten hade ursprungligen varit planerad till den 22 januari men fick skjutas upp flera gånger på grund av tekniska problem och dålig väderlek. Avfyrningen skulle egentligen börja kl. 10.38 men på grund av kallt väder fördröjdes starten till kl. 11.38 när Challenger lyfte. Starten gick först enligt planerna, men efter 73 sekunder exploderade rymdfärjan ovanför Kennedy Space Center. Alla sju ombordvarande omkom. Åtminstone en del av besättningen överlevde branden och färjans sönderfall, men omkom när den förstärkta del av rymdfärjan som de befann sig i störtade i havet. Läraren Christa McAuliffe, en av de ombordvarande astronauterna, skulle blivit den första läraren i rymden, och många skolelever såg den direktsända uppskjutningen på TV.[2]

Efter olyckan tillsattes en kommission under ordföranden William Rogers för att undersöka orsakerna bakom explosionen. Bland de 14 som satt i Rogers Commission Report kan nämnas fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman, förste mannen på månen Neil Armstrong, första amerikanska kvinnan i rymden Sally K. Ride och testpiloten Chuck Yeager.

"The Rogers Commission Report" kom fram till flera orsaker som hade bidragit till olyckan. För det första konstaterade man att gummipackningarna (O-ringar) som utgjorde trycktätning mellan lyftraketernas olika sektioner hade försvagats vilket ledde till att gas började strömma ut vilket i sin tur förstörde rymdfärjan. Defekten syns på bilderna från starten där man ser hur små svarta rökmoln bildas vid högre lyftraketen. En orsak bakom denna defekt var det kalla vädret den dagen som hade bidragit till att gummipackningarna inte höll tätt. Rakettillverkaren Morton Thiokols ingenjörer hade motsatt sig en start på grund av de låga temperaturerna men NASA bestämde sig för att strunta i ingenjörernas åsikter och att genomföra starten ändå. Här slog "Rogers Commission" även fast att NASA hade sänkt sina krav på säkerhet till en väldigt låg nivå. Rapporten konstaterade även att NASA ville genomföra för många flygningar i relation till materialet och personalen som det hade till sitt förfogande. Därmed hade organisationen inga resurser för att motverka oförutsedda materialproblem.[3]

 
En bild av den del av fastbränsleraketen som orsakade haveriet.

Efter olyckan diskuterade man att bygga om testfärjan Enterprise till en fullt fungerande rymdfärja, men man kom slutligen fram till att det skulle bli billigare att bygga en ny. Den nya färjan fick namnet Endeavour.

Sjutton år senare havererade även rymdfärjan Columbia.

RymdfärdsuppdragenRedigera

Färd Uppdrag Startdatum Landning Färdens tid
1 STS-6 4 april 1983 9 april 1983 120:23:42
2 STS-7 18 juni 1983 24 juni 1983 146:23:59
3 STS-8 30 augusti 1983 5 september 1983 145:08:43
4 STS-41-B 3 februari 1984 11 februari 1984 191:15:55
5 STS-41-C 6 april 1984 13 april 1984 167:40:07
6 STS-41-G 5 oktober 1984 13 oktober 1984 197:23:38
7 STS-51-B 29 april 1985 6 maj 1985 168:08:46
8 STS-51-F 29 juli 1985 6 augusti 1985 190:45:26
9 STS-61-A 30 oktober 1985 6 november 1985 168:44:53
10 STS-51-L 28 januari 1986 Haveri 0:01:13
Uppdragsemblem för Challengers flygningar
STS-6
STS-7
STS-8
STS-41-B
STS-41-C
STS-41-G
STS-51-B
STS-51-F
STS-61-A
STS-51-L

ReferenserRedigera

  1. ^ Harwood, William (12 oktober 2009). ”STS-129/ISS-ULF3 Quick-Look Data” (på engelska). CBS News. http://www.cbsnews.com/network/news/space/129/129quicklook2.pdf. Läst 30 november 2009. 
  2. ^ ”Challengerkatastrofen: Astronauterna visste att de skulle dö”. illvet.se. https://illvet.se/universum/rymdresor/challenger-katastrofen-astronauter-visste-att-de-skulle-do. Läst 6 april 2020. 
  3. ^ Upi (10 juni 1986). ”The Shuttle Findings: A Long Series of Failures; Key Portions of Commission Report on Challenger Accident” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/1986/06/10/science/shuttle-findings-long-series-failures-key-portions-commission-report-challenger.html. Läst 7 april 2020. 
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkarRedigera