Chaetodipus nelsoni[3][4][6][7] är en däggdjursart som först beskrevs av Clinton Hart Merriam 1894. Chaetodipus nelsoni ingår i släktet Chaetodipus och familjen påsmöss.[8][9] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[8] Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan två underarter.[3]

Chaetodipus nelsoni
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljPåsmöss
Heteromyidae
SläkteChaetodipus
ArtChaetodipus nelsoni
Vetenskapligt namn
§ Chaetodipus nelsoni
Auktor(Merriam, 1894)
Synonymer
Perognathus nelsoni Merriam, 1894[2][3][4][5]
Hitta fler artiklar om djur med

Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar den amerikanska naturforskaren Edward William Nelson.[10]

Utseende redigera

Honor är med en genomsnittlig kroppslängd (huvud och bål) av 78,5 mm och en svanslängd av cirka 98,5 mm mindre än hannar. Hannar blir omkring 81 mm långa (huvud och bål) och har en cirka 98,5 mm lång svans. Vikten ligger mellan 12 och 18 g och varierar beroende på utbredning. Chaetodipus nelsoni har ungefär 21 mm långa bakfötter och cirka 8 mm långa öron. Den grova pälsen har en brun grundfärg på ovansidan och undersidan är vit. Dessutom finns hos vuxna exemplar flera taggar inblandade i bakkroppens päls. De för familjen typiska kindpåsar förekommer även hos denna art. Svansens främre del är glest täckt av hår och den nakna bakre delen används som gripverktyg. Chaetodipus nelsoni har i varje käkhalva en framtand, ingen hörntand, en premolar och tre molarer.[10]

Utbredning redigera

Denna gnagare förekommer i södra USA (New Mexico, Texas) och vidare till centrala Mexiko. Habitatet utgörs av klippiga öknar och halvöknar med buskar, gräs och några andra växter som kaktusar.[1]

Ekologi redigera

Individerna håller ingen vinterdvala och de äter frön. Honor kan ha flera kullar mellan februari och juli. Dräktigheten varar cirka en månad och sedan föds 2 till 4 ungar. Redan fyra veckor senare blir ungarna självständiga. Bara 14 procent av alla individer överlever till nästa vår.[1]

Förutom från äter arten andra växtdelar och ibland insekter. Den gräver underjordiska bon som kan ha flera tunnlar och ett centralt rum. Boet fodras med gräs och andra mjuka växtdelar. Antagligen lämnar gnagaren sin avföring utanför boet. Individerna är främst aktiva under kvällen och under natten. Chaetodipus nelsoni jagas bland annat av ugglor och skallerormar.[10]

Källor redigera

  1. ^ [a b c d] 2008 Chaetodipus nelsoni Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ (1996) , database, NODC Taxonomic Code
  3. ^ [a b c] Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., Chaetodipus nelsoni
  4. ^ [a b] Wilson, Don E., and Sue Ruff, eds. (1999) , The Smithsonian Book of North American Mammals
  5. ^ Banks, R. C., R. W. McDiarmid, and A. L. Gardner (1987) Checklist of Vertebrates of the United States, the U.S. Territories, and Canada, Resource Publication, no. 166
  6. ^ Banks, R. C., R. W. McDiarmid, A. L. Gardner, and W. C. Starnes (2003) , Checklist of Vertebrates of the United States, the U.S. Territories, and Canada
  7. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  8. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (13 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/chaetodipus+nelsoni/match/1. Läst 24 september 2012. 
  9. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  10. ^ [a b c] Best, Troy L. (2 december 1994). Chaetodipus nelsoni (på engelska). Mammalian Species #484. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-484-01-0001.pdf. Läst 21 maj 2017. 

Externa länkar redigera