Cercophis auratus[2] är en ormart som beskrevs av Schlegel 1837. Cercophis auratus ingår i släktet Cercophis och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Cercophis auratus Status i världen: Kunskapsbrist[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Snokar Colubridae |
Släkte | Cercophis |
Art | Cercophis auratus |
Vetenskapligt namn | |
§ Cercophis auratus | |
Auktor | (Schlegel, 1837) |
Synonymer | |
Dendrophis aurata SCHLEGEL 1837[2] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Arten är känd från delstaten Rio de Janeiro i södra Brasilien och från Surinam. Antagligen har den en betydlig större utbredning på grund av att fyndplatserna ligger cirka 3 300 km ifrån varandra. Flera exemplar som tillhör arten kan ha förväxlats med andra ormar som medlemmar av släktet Oxybelis. En individ som hittades i Guyana tillhör kanske Cercophis auratus. I regionen förekommer flera tropiska regnskogar men vid fyndtillfällen noterades inget om individernas habitat. Arten klättrar antagligen på träd.[1]
Beståndets storlek är okänd. IUCN listar arten med kunskapsbrist (DD).[1]
Källor
redigera- ^ [a b c] Ouboter, P. 2019 Cercophis auratus . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 26 mars 2020.
- ^ [a b] Schlegel, H. (1837) Essai sur la physionomie des serpens. Partie Générale: xxviii +251 S. + Partie Descriptive: 606 S. + xvi., La Haye (J. Kips, J. HZ. et W. P. van Stockum)
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (23 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/cercophis+auratus/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ Cercophis auratus i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.