Byskeälven

	Byskeälven
	Älv
	Byskeälven rinner under E4 vid Byske.
Land	Sverige
Mynning	Byske
Längd	215 km
Flodbäcken	3 662 km²
Geonames	606348
	Karta:
	Karttext: Byskeälvens sträckning i Arvidsjaurs kommun och Skellefteå kommun.

Byskeälven (samiska: Gyöhkahe), är en skogsälv som rinner ut ur Arvidsjaursjön Arvidsjaurs kommun med källflödena Svärdälven, Långträskälven och Jerfojaurälven för att sedan mynna ut i Bottenviken vid Byske i Skellefteå kommun. Älven är cirka 215 km lång och därmed Norrlands näst längsta skogsälv efter Gideälven. Avrinningsområdet är 3 662 km².

Etymologi

"Byskio" betyder "den svällande" och syftar på de häftiga variationer i vattenflödet som uppkommer till följd av den ringa sjöprocenten nedom källsjöarna. Grannälven Åbyälven har liknande egenskaper och kallades även den tidigare (på 1300-talet) för Byskeälven, då med tillägget "Litsle" vilket skall uttydas som "Lilla". Jämför detta med de samiska namnen för vattenflödena "Gyöhkahe" (Byskeälven) respektive "Uhtsa [Lilla] Gyöhkahe" (Åbyälven).

Geografi

Byskeälven rinner upp i Arvidsjaurs kommun, i det sjörika skogs- och myrlandet norr om Storavan och mynnar ut i Bottenviken vid Byske i Skellefteå kommun. Högsta kustlinjen passeras ungefär vid Nyfors, en mil nedströms Myrheden. Den nedersta delen, från Bjurselet till havet, faller ca 38 meter på 11 kilometer.^[2] Av avrinningsområdets 3 662 km² ligger 2 792 km² (76 %) i Norrbottens län^[3] och resten i Västerbottens län.^[4]

Som källflöde räknas Järferälven där sjöarna Västra Järfojaur och Östra Järfojaur återfinns i den övre delen. Järferälven rinner genom Västra Kikkejaure och mynnar ut i Arvidsjaursjön. Där mynnar även Långträskälven (som ovanför Långträsket heter Allejaurälven) och Svärdälven ut. Nedströms Arvidsjaursjön finns fyra mindre men dock viktiga biflöden. Räknat medströms är det Kelisån (med de stora sjöarna Pjesker och Gråträsket), Bäverån, Ålsån och Tvärån.

Naturvärden

Merparten av Byskeälven är av riksintresse för naturvården. Hela älven med samtliga biflöden skyddas genom två Natura 2000-områden. Ett finns inom Norrbottens län (SE0820432) och ett finns inom Västerbottens län (SE0810437).

Kulturvärden

Byskeälven är av riksintresse för kulturmiljövården.

Friluftsliv

Den del av Byskeälven som ligger inom Västerbottens län är av riksintresse för friluftslivet

Fiske

År 1337 testamenterade Gudlav Bilder sitt laxfiske i Bredhabyskio, troligen Byskeälven, till Helgeandshuset. I slutet av 1400-talet nämns detta som Helgeandshus fiskeri i Norrbotten i Stockholms stads tänkeböcker 1492–94. Troligen är det också samma fiske som avses 1546 då fogden i Västerbottens räkenskaper antecknade om Byske by: "Ligger ett litet laxe fiske under samma by, vilket helsingene i fordom tid hade."^[5]

Byskeälven är en av få svenska skogsälvar som har opåverkade och naturliga bestånd av lax och öring. Ett mycket stort antal avsnitt av älven håller hög eller mycket hög klass för fritidsfiske.^[2] I Fällfors samhälle har ett "laxcenter" à la Mörrum byggts upp nere vid Fällforsen och vid dess laxtrappa. Där kan man bland annat titta in i älven från sidan. Detta genom en glasvägg. Byske Laxdal är numera ett begrepp och man försöker flitigt locka fler fritidsfiskare till älvdalen.

Exploatering

I Byskeälven bedrevs flottning fram till 1960-talet. Mindre kraftstationer har funnits vid Fällfors, Selet och Ytterstforsen, men de är numera utrivna.^[2] Numera råder förbud mot vattenkraftsutbyggnad i Byskeälven enligt 4 kap. 6 § i Miljöbalken.

Källor

Noter

^ ”SMHI, Huvudavrinningsområden”. Arkiverad från originalet den 28 september 2018. https://web.archive.org/web/20180928202529/http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/lan_haro_huvud.pdf. Läst 22 mars 2008.
^ [a b c] Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand (1976). Vattenkraft och miljö. 3, Betänkande. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1976:28. Stockholm: LiberFörlag/Allmänna förl. Libris 116672. ISBN 91-38-02863-8
^ ”SMHI, Norrbottens län”. Arkiverad från originalet den 15 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070315092400/http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/lan_haro_norrbotten.pdf. Läst 11 september 2015.
^ ”SMHI, Västerbottens län”. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304193625/http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/lan_haro_vasterbotten.pdf. Läst 11 september 2015.
^ Nordlander, Johan (1934). Fisken och sågkvarnar i norrländska vatten [Elektronisk resurs]. Norrländska samlingar, 99-1323010-1 ; 13=3:3. Stockholm. sid. 8–9. Libris 17802349. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:rara-1040

[1] ”SMHI, Huvudavrinningsområden”. Arkiverad från originalet den 28 september 2018. https://web.archive.org/web/20180928202529/http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/lan_haro_huvud.pdf. Läst 22 mars 2008.

[Ekström-2] [a b c] Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand (1976). Vattenkraft och miljö. 3, Betänkande. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1976:28. Stockholm: LiberFörlag/Allmänna förl. Libris 116672. ISBN 91-38-02863-8

[3] ”SMHI, Norrbottens län”. Arkiverad från originalet den 15 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070315092400/http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/lan_haro_norrbotten.pdf. Läst 11 september 2015.

[4] ”SMHI, Västerbottens län”. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304193625/http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/lan_haro_vasterbotten.pdf. Läst 11 september 2015.

[5] Nordlander, Johan (1934). Fisken och sågkvarnar i norrländska vatten [Elektronisk resurs]. Norrländska samlingar, 99-1323010-1 ; 13=3:3. Stockholm. sid. 8–9. Libris 17802349. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:rara-1040

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]