Ockrabukig alkippa

asiatisk fågelart
(Omdirigerad från Brunkindad fulvetta)

Ockrabukig alkippa[2] (Alcippe poioicephala) är en asiatisk fågel som numera placeras i den nyligen erkända familjen alkippor.[3]

Ockrabukig alkippa
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljAlkippor
Alcippeidae
SläkteAlcippe
ArtOckrabukig alkippa
A. poioicephala
Vetenskapligt namn
§ Alcippe poioicephala
Auktor(Jerdon, 1844)
Synonymer
Brunkindad fulvetta
Ockrabukig fulvetta

Utseende redigera

Ockrabukig alkippa är med en kroppslängd på 16,5 cm en rätt stor medlem av släktet utan särskilda kännetecken. Huvudsidan är gråbeige, undersidan tydligt ockrafärgad, kinderna mörka, strupen vitaktig och näbben mörk och kort. Olikt flera av dess släktingar saknar den vit ögonring. De olika underarterna (se nedan) skiljer sig något åt i fjäderdräktens färgton.[4]

 

Utbredning och systematik redigera

Ockrabukig alkippa delas in i åtta underarter med följande utbredning:[5]

Släktes- och familjetillhörighet redigera

Länge placerades arterna i Schoeniparus, Lioparus, Fulvetta och Alcippe i ett och samma släkte, Alcippe, men flera genetiska studier visar att de är långt ifrån varandras närmaste släktingar och förs nu istället vanligen till flera olika familjer,[6][7][8] där arterna till Alcippe verkade utgöra systergrupp till fnittertrastarna och fördes till den familjen. Senare genetiska studier[9] har dock visat att de utgör en mycket gammal utvecklingslinje och urskiljs därför av exempelvis tongivande International Ornithological Congress (IOC) till en egen familj, Alcippeidae.[3]

Levnadssätt redigera

Ockrabukig alkippa hittas på mellan 855 och 1520 meters höjd bland buskar och småträd i skog, men även i rena buskmarker och ibland i trädgårdar. Den födosöker i undervegetation och på medelhög nivå, vanligen i grupper om sex till tio fåglar, på jakt efter nektar och insekter. I Indien häckar den huvudsakligen från januari till december. Den bygger ett skålformat bo av mossa, lavar, gräs och löv. Däri lägger den två till tre ägg som ruvas i cirka tio dagar. Efter ytterligare tolv dagar är ungarna flygga.[4]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Alcippe poioicephala Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi :  10.14344/IOC.ML.10.2.
  4. ^ [a b] del Hoyo, J.; Elliott, A.; Christie, D. 2007. Handbook of the Birds of the World, vol. 12: Picathartes to Tits and Chickadees. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  6. ^ Pasquet, E., E. Bourdon, M.V. Kalyakin, and A. Cibois (2006), The fulvettas (Alcippe, Timaliidae, Aves): a polyphyletic group, Zool. Scripta 35, 559-566.
  7. ^ Collar, N.J. (2006), A partial revision of the Asian babblers (Timaliidae), Forktail 22, 85-112.
  8. ^ Moyle, R.G., M.J. Andersen, C.H. Oliveros, F. Steinheimer, and S. Reddy (2012), Phylogeny and Biogeography of the Core Babblers (Aves: Timaliidae), Syst. Biol. 61, 631-651.
  9. ^ Cai, T., A. Cibois, P. Alström, R.G. Moyle, J.D. Kennedy, S. Shao, R. Zhang, M. Irestedt, P.G.P. Ericson, M. Gelang, Y. Qu, F. Lei, and J. Fjeldså (2019), Near-complete phylogeny and taxonomic revision of the world's babbler (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 130, 346-356.

Externa länkar redigera