Blåstång (Fucus vesiculosus), även kallad klotång, är en brunalg (klass Phaeophyceae, fylum Pheophyta) av typen kelp. Utbredningsområdet sträcker sig över norra Atlantkusten. Blåstången är Östersjöns viktigaste fleråriga strukturbildande alg. Som sådan är den viktig för många andra organismer som levnadssubstrat eller gömslen. Namnet blåstång kommer från de tydligt luftfyllda flytblåsor som håller algen flytande, vilket ger en ökad fotosyntes.

Blåstång
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeChromalveolata
UnderrikeStramenopiles
KlassBrunalger
Phaeophyceae
OrdningFucales
FamiljFucaceae
SläkteFucus
ArtBlåstång
F. vesiculosus
Vetenskapligt namn
§ Fucus vesiculosus
AuktorL.
Blåstång i Gullmarsfjorden vid Sämstad

Användning redigera

Blåstången innehåller många mineralier och spårämnen och har tidigare skördats till vinterfoder åt kreaturen. Den är rik på kväve och kalium och ilandspolad tång har haft stor betydelse som gödningsmedel. Man använde den även som taktäckningsmaterial och aska från bränd tång kunde nyttjas som ersättning för salt.

Inom folkmedicinen kan blåstång användas invärtes som avmagringsmedel och vid förstoppning. Använd del av växten är hela thallus, torkad i solen. Verksamma ämnen är organiskt bunden jod och brom, xantofyll och polysackarider. Medicinsk verkan är stimulerande (genom ökad sköldkörtelaktivitet), laxerande och milt hudretande. Den har också används mot struma och skofler.[1][2]

På 1800-talet nyttjades den på badanstalter. Tången blandades i badkaren och gneds mot huden vilket ansågs vara bra för blodgenomströmningen.

Romaren Plinius kallade växten "Quercus marina" ("havsek") eftersom den påminde om ekblad.

Bygdemål redigera

Namn Trakt Ref. Kommentar
Kläder Sveriges ostkust [3]
Klöter
Klör
Knapptång [4]
Höter Västnyland
Hötter

Källor redigera

  1. ^ Ljungqvist, Kerstin (2006). Nyttans växter. ISBN 91-631-7128-7 
  2. ^ Örtmedicin och växtmagi, Reader’s Digest AB, 1983
  3. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  4. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 333, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962