Öppna huvudmenyn
Så småningom togs idén om normalfärger upp även av andra färgfabrikanter än Beckers

Beckers normalfärger är ett urval pigment för konstmåleri som säljs färdigrivna i tuber. Urvalet baseras på pigmentens renhet och hållbarhet och både pigment och bindemedel kontrolleras kontinuerligt.

Beckers Normalfärger och Beckers "A" är idag varumärken inom Colart-koncernen.[1]

HistorikRedigera

Under det senare 1800-talet introducerades en mängd nya pigment, som såldes under olika namn och var oprövade vad gäller hållbarhet och andra egenskaper. Detta förändrade förutsättningarna för oljemåleriet, som ditintills hade arbetat med ett litet antal beprövade pigment. Konstnärer i olika länder uppmärksammade behovet av pigment med garanterade egenskaper, och en tysk sammanslutning av kemister och färgtekniker lanserade på initiativ av kemisten Adolf Wilhelm Keim begreppet Normalfärger.[2] I Sverige drevs frågan av konstnären och professorn Gottfrid Kallstenius, vilket ledde till att den svenska färgtillverkaren AB Wilh. Becker år 1912 introducerade en serie på 24 normalfärger.[3] Urvalet har sedan utökats flera gånger, och 2010 års normalfärgserie innehåller 44 olika pigment.[4] All tillverkning sker nu i Colarts fabriker i England och Frankrike.[4]

UrvalRedigera

Beckers Normalfärg var, när den lanserades 1912, den första industritillverkade konstnärsfärgen som garanterade:

  1. Teknisk renhet; ej förskurna eller avsiktligt utdrygande.
  2. Ljusäkthet; bleks ej eller förändras i övrigt av dagsljus.
  3. Luftäkhet; beständiga vid atmosfärisk påverkan.
  4. Oljeäkthet; olösliga i olja för att undvika så kallad blödning.
  5. Vattenäkthet; olösliga i vatten.
  6. Blandningsäkthet; färgstofferna bör inte reagera kemiskt vid blandning.
  7. Kalkäkthet; tål kalk vid muralmåleri. (Har försvunnit i nyare reklam för Beckers ”A”.)

Pigmenten i den ursprungliga normalfärgsserien var med ett fåtal undantag jordfärger och andra oorganiska pigment.[3] Serien utgjorde en standardisering av pigment som tidigare kunnat variera ganska mycket och fick därmed snabbt konsekvenser för konstnärernas syn på pigment och färger. Exempelvis specificerades ett antal tydligt olika pigment inom det stora spann av gula och bruna pigment som traditionellt hade benämnts ockra. Ordet engelskt rött hade tidigare använts för röda järnoxidpigment i allmänhet, men blev nu liktydigt med en av dessa varianter. Inom hantverksmåleriet använde man sällan normalfärgerna, och där dröjde det därför ganska länge innan specificeringarna av hur pigmenten "skall" se ut fick något större genomslag.[5]

Vissa av dagens normalfärger har namn som tyder på att de är naturliga jordfärger, men innehållsspecifikationen visar att de i stället utgörs av blandningar av syntetiskt tillverkade ingredienser med egenskaper som liknar jordpigmentens. Exempelvis består Beckers normalfärg nr 675 "Cyprisk umbra" av naturlig kalcinerad järnoxid i blandning med syntetisk järnoxid och ett grönt ftalocyaninpigment, alltså en ingrediens som saknar motsvarighet i naturen.[4]

MottagandeRedigera

 
Sven Erixson, Nils Holgersson, 1935, detalj av oljemålning i Olovslundsskolan, Bromma

Inledningsvis blev normalfärgerna inte den succé som initiativtagarna hoppats på. Ett skäl kan vara att konstnärerna inte litade på maskinrivna pigment utan ville utföra det arbetet själva för hand. Under mellankrigstiden förbättrades både rivningstekniken och råvarukontrollen. Beckers normalfärger blev sedan mycket uppskattade bland Sveriges konstnärer och befäste Beckers redan etablerade ställning som landets mest välsorterade leverantör av konstnärsmaterial. Bland de tidiga kunderna fanns Anders Zorn, Carl Larsson och prins Eugen[3], men de färger de köpte från Beckers färghandel kunde ofta komma även från andra tillverkare.[6] År 1939 gavs det ut en skrift där 26 ledande konstnärer, bland andra Albin Amelin, Isaac Grünewald och Sven X-et Erixson, uttalade sig positivt om normalfärgerna och den möjlighet de gav att skapa hållbara målningar. [3]

KällorRedigera

  1. ^ ColArt Sweden Aktiebolag allabolag.se, läst 9 augusti 2016.
  2. ^ Alexander Eibner (1915). Die Normalfarben-Skala. Vortrag gehalten in der Adolf Wilhelm Keim-Gesellschaft Verlag der Technischen Mitteilungen für Malerei, München. Läst 22 maj 2018.
  3. ^ [a b c d] Johansson, Alf (2001). Med pigment och kopaler. Svensk färgindustri under 200 år. "1". Stockholm: Sveriges Färgfabrikanters Förening. sid. 197-207 
  4. ^ [a b c] ”Beckers-A”. Arkiverad från originalet. https://web.archive.org/web/20160307091832/http://colart.se/pdf/Produktguide/SE/Beckers-A_72dpi_SE.pdf. Läst 4 mars 2016. 
  5. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 289-290 
  6. ^ ”Vad hade de på paletten? Forskningsprojekt finansierat av Ragnar och Torsten Söderbergs stiftelser 2008”. http://www.raa.se/publicerat/rapp2009_2.pdf. Läst 6 mars 2016. 

Se ävenRedigera