Axel Strindberg
Bengt Axel Emanuel Strindberg, född 17 februari 1910 i Gustaf Vasa församling, Stockholm, död 7 november 2000 i Essinge församling, Stockholms län,[1] var en svensk författare, dramatiker, kritiker och litteraturvetare.
| Axel Strindberg | |
 | |
| Född | Bengt Axel Emanuel Strindberg 17 februari 1910 Gustaf Vasa församling, Stockholm |
|---|---|
| Död | 7 november 2000 (90 år) Essinge församling, Stockholms län |
| Yrke | Författare, dramatiker, kritiker, litteraturvetare |
| Nationalitet |  Svensk |
| Språk | Svenska |
| Verksam | 1935–2000 |
| Genrer | Prosa, lyrik, dramatik |
| Debutverk | Arbetare och radikaler i 1700-talets Sverige (1935) |
| Make/maka | Karen Harms (g. 1931–2000; hans död) |
| Barn | Suzy (f. 1938) Liliane (f. 1946) Maggie (f. 1947) Alf Kåre (f. 1950) |
| Släktingar | Carl Axel Strindberg (far) August Strindberg (farbror) |
Biografi redigera
Axel Strindberg var son till Carl Axel Strindberg och Elise Margaretha, född Foss, samt brorson till August Strindberg. Efter studentexamen vid Nya Elementar i Stockholm 1928 blev han fil. kand. i litteraturhistoria vid Stockholms högskola 1933. I sitt litteraturvetenskapliga arbete var Strindberg inspirerad av historiematerialismen, och undersökte särskilt förhållandet mellan samhälle och litteratur. Hans ämnesval sammanföll emellertid inte med tidens dominerande forskningsinriktningar, med tyngdpunkt på komparativa litteraturstudier, och 1937 lämnade han den akademiska banan.
Från 1930-talets senare år verkade Strindberg som kritiker, och intog där en kulturradikal hållning. Han var medarbetare i den socialdemokratiska pressen, bland annat i tidningarna Frihet och Social-Demokraten, samt litteraturkritiker i Arbetet 1944 och teaterkritiker i Expressen 1944–45, samt i norska Verdens Gang 1946–48.
Från 1940-talet var Strindberg även verksam som dramatiker. Hans tidiga dramatik, exempelvis Neutrala klubben (1945), hade ofta en tydlig politisk udd. Under 1940-talets andra hälft samt 1950-talet författade han flera pjäser med ”personlighetsstudier av drömspelsartad karaktär”, vilka i fråga om motiv och teknik knöt an till farbrodern August Strindbergs sena dramatik; tydligast framträder detta i den experimentella Molonne (1958).
Under 1980-talet utgav Strindberg även memoarer samt skrifter om sin familj, däribland Strindbergare i Vasastan (1987) och Arvet från Strinne (1989).[2]
Bibliografi redigera
- Arbetare och radikaler i 1700-talets Sverige (Stockholm: Tiden, 1935)
- Arbetare och radikaler i 1700-talets Sverige, efterord Tomas Forser (Stockholm: Gidlunds, 1978)
- Bondenöd och stormaktsdröm: studier över skedet 1630–1718 (Stockholm: Bonniers, 1937)
- Bondenöd och stormaktsdröm: en historia om klasskamp i Sverige 1630–1718 (Stockholm: Gidlunds, 1971).
- Bondenöd och stormaktsdröm (Stockholm: Gidlunds, 1988)
- Människor mellan krig: några kapitel ur mellankrigslitteraturen (Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag, 1941)
- Genom denna ruta (Stockholm: Bonniers, 1943)
- Neutrala klubben: spel i tre delar (Stockholm: Bonniers, 1945)
- Kalifens son: spel i tre akter (Stockholm: Bonniers, 1946)
- Stick och ståndpunkter: journalistik (Stockholm: Folket i Bild, 1947)
- Vänta så vackert: pjäs (Stockholm: Bonniers, 1948)
- Kunde hända: skådespel i två akter (Stockholm: Bonniers, 1949)
- Par om par: två pjäser (Stockholm: Bonniers, 1950)
- Stick och ståndpunkter 2 (Stockholm: Folket i Bild, 1952)
- Piggelins och kungen, ill. Gun Nyberg-Karlsson (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1953)
- Molonne (Stockholm: Tiden, 1958)
- Resa mot gränsen: dikter, pjäser och noveller (Stockholm: FiB:s Lyrikklubb, 1960)
- Spela min källa (Ronneby: Kulturnämnden, 1961)
- Chopin: porträtt av en diktare i toner (Stockholm: Bok och Bild, 1966)
- Spela min källa: 12 pjäser (Stockholm: Bok och Bild, 1970)
- Revolutionens återskall (Uppsala: Verdandi, 1971)
- Mästarna kring kungen: en sagolik historia (Stockholm: Gidlunds, 1973)
- Röda eldar, svarta år: en krönika om Sverige 1917–1933 (Stockholm: Gidlunds, 1975)
- Carmen 36: drama efter Mérimées novell, musik Eberhard Eyser (Stockholm: Författares Bokmaskin, 1975)
- Det stora hakkorståget: en krönika om Sverige under kriget (Stockholm: Gidlunds, 1976)
- Rent spel: dramatik (Stockholm: Gidlunds, 1983)
- Spår längs vägen: skisser och inpass (Stockholm: Gidlunds, 1985)
- Strindbergare i Vasastan: en familjehistoria (Stockholm: Gidlunds, 1987)
- Arvet från Strinne: ett familjeöde (Hedemora: Gidlunds, 1989)
- Tid i otakt: minnen av ett kaotiskt 30-tal (Hedemora: Gidlunds, 1994)
- Örnars flykt: en scenisk fantasi (Hedemora: Gidlunds, 1998)
- Böljegång: dikter (Hedemora: Gidlunds, 2000)
Översättningar redigera
- Henri Meilhac och Ludovic Halévy (libretto), Georges Bizet (musik), Carmen: opéra-comique i fyra akter efter Prosper Mérimées novell (Stockholm: Folket i Bild, 1955)
- Johan Falkberget, Bör Börson, miljonär: roman (Den nye Bør Børson jr.) (Stockholm: Folket i Bild, 1960)
- Arrigo Boito (libretto), Giuseppe Verdi (musik), Othello: opera i fyra akter (Stockholm: Bok och Bild, 1966)
- Ferruccio Busoni (libretto och musik), Doktor Faust (Stockholm: Operan, 1969)
Priser och utmärkelser redigera
Noter redigera
- ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD‐ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Strindberg, Bengt Axel Emanuel (19100217-0510)
- ^ Tomas Forser, ”B Axel E Strindberg”, Svenskt biografiskt lexikon band 33, 2007–2011. Läst 24 augusti 2023.
Vidare läsning redigera
- Axel Strindberg i Libris
- Tomas Forser: Axel Strindberg i Svenskt biografiskt lexikon (2007–2011)