Wikipedia

Avrättningen av tsarfamiljen

mordet på tsar Nikolaj II av Ryssland och hans familj 1918

Avrättningen av tsarfamiljen ägde rum i Ipatjevhuset i Jekaterinburg natten mellan den 16 och 17 juli 1918[1] under det ryska inbördeskriget (1917–1922) och företogs av den bolsjevikiska tjekan under ledning av Jakov Jurovskij (troligtvis på direkta order från Lenin genom Jakov Sverdlov och Felix Dzerzjinskij).

Ryska tsarfamiljen 1913. Från vänster Olga, Maria, Nikolaj, Alexandra, Anastasia, Alexej och Tatjana.
Medurs från vänster översta raden: Jevgenij Botkin (hovläkare), Ivan Charitonov (chefskock), Alexej Trupp (betjänt) och Anna Demidova (kammarjungfru).
Ipatjevhuset.
Jakov Jurovskij.

Förutom tsar Nikolaj II och hans hustru Alexandra samt deras fem barn (Olga, Tatjana, Maria, Anastasia och Alexej) mördades även fyra av deras närmaste förtrogna och hovpersonal (Jevgenij Botkin, Ivan Charitonov, Alexej Trupp och Anna Demidova) och familjens spaniel Jimmy i Ipatjevhuset.[2]

Händelseförlopp redigera

I mars 1917 ställde Rysslands provisoriska regering tsar Nikolaj Romanov II under husarrest tillsammans med sin familj i Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo, Pusjkin som en följd av februarirevolutionen. Aleksandr Kerenskijs provisoriska regering evakuerade därefter familjen till Tobolsk, möjligen för att skydda dem från de stegrande oroligheterna under revolutionen.

När bolsjevikerna kom till makten i oktober 1917 blev familjens situation mer utsatt, och de flyttades våren 1918 till Jekaterinburg där de fängslades i Ipatjevhuset, Nikolaj, Alexandra och Maria i mars och Olga, Tatjana, Anastasia och Alexej i maj. Bolsjevikernas kommissionär Filip Golotsjokin meddelade därefter att familjen var att betrakta som gisslan, och att alla kontrarevolutionära försök i staden skulle leda till att gisslan tillintetgjordes.[3]

Enligt den officiella versionen från den sovjetiska statsapparaten avrättades tsaren på grund av ett överliggande hot om att staden skulle intas av vita arméns styrkor i form av den tjeckoslovakiska legionen, vilket även stöds av Leon Trotskijs dagboksanteckningar.[4]

Kropparna togs sedan till Koptjakiskogen där de stympades.[5] Kvarlevorna hittades 1979 och 2007 i två omärkta gravar i en sänka kallad Griskultingsravinen (Поросёнков лог) nära byn Koptjaki, 15 kilometer norr om Jekaterinburg[6], och deras identitet bekräftades av DNA-analys. Kvarlevorna begravdes åter i Peter-Paulkatedralen i Sankt Petersburg 1998.

Efterspel redigera

Trots att bolsjevikerna var medvetna om att hela familjen hade gått samma öde till mötes som tsar Nikolaj[7], bekräftade man endast tsarens död[8][9], och gick ut med ett officiellt pressmeddelande där det hävdades att Nikolaj Romanovs hustru och son hade flyttats till en säker plats. I flera år efter händelsen fortsatte det sovjetiska ledarskapet med sin desinformation gällande familjens öde.[10] I september 1919 hävdades det att de hade blivit mördade av anti-bolsjevikiska vänsterrevolutionärer och i april 1922 förnekades det helt och hållet att de ens var döda.[10]

Morden erkändes 1926 efter publiceringen av en utredning gjord av den vita emigranten Nikolaj Sokolov, men det hävdades samtidigt att kropparna var förstörda och att Lenins ministär inte hade haft något med saken att göra.[11] Det sovjetiska lederskapets rökridåer gällande familjen Romanovs öde spädde på rykten om överlevande[12] vilket ledde till att bedragare som låtsades vara någon ur Romanov-familjen avledde mycket av uppmärksamheten från Sovjetunionen.[10] Under Josef Stalins ledning undertrycktes alla offentliga diskussioner eller spekulationer om familjens öde från och med 1938.[13]

Boris Jeltsin, Rysslands president mellan 1991 och 1999, beskrev morden som "ett av de skamligaste kapitlen i Rysslands historia".[14][15]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Massie, Robert K. (2012). The Romanovs: The Final Chapter. Random House. sid. 3–24. https://books.google.com/books?id=g_Y5NmOj8LkC&pg=PA3 
  2. ^ Bell, J. Bowyer. Assassin: Theory and Practice of Political Violence (2017, Routledge) ISBN 9781138518988. (1979, St. Martin's Press).
  3. ^ Rappaport, Helen. Four Sisters: The Lost Lives of the Romanov Grand Duchesses. Pan Macmillan, 2014. sid 371. ISBN 978-1-4472-5935-0
  4. ^ King, Greg. (1999). The Last Empress, Replica Books, Sid. 358. ISBN 0735101043.
  5. ^ Rappaport, Sid. 198.
  6. ^ Clifford J. Levy (25 november 2007), Sleuths say they've found the last Romanovs, The New York Times, https://www.nytimes.com/2007/11/25/world/europe/25iht-czar.1.8466688.html, läst 7 september 2019 
  7. ^ Slater, Wendy. The Many Deaths of Tsar Nicholas II: Relics, Remains and the Romanovs. (Routledge, 2007). Sid. 153.
  8. ^ From the archive, 22 juli 1918: Ex-tsar Nicholas II executed, The Guardian, 22 juli 2015, https://www.theguardian.com/world/2015/jul/22/tsar-nicholas-executed-1918, läst 7 september 2019 
  9. ^ Joshua Hammer (november 2010), Resurrecting the Czar, Smithsonian, http://www.smithsonianmag.com/people-places/resurrecting-the-czar-64545030/, läst 7 september 2019 
  10. ^ [a b c] Rappaport, Sid. 218.
  11. ^ Massie, Sid. 19.
  12. ^ Erin Blakemore (18 oktober 2018), Why the Romanov Family’s Fate Was a Secret Until the Fall of the Soviet Union, History, https://www.history.com/news/romanov-family-bodies-discovery-coverup, läst 7 september 2019 
  13. ^ Rappaport, Sid. 219.
  14. ^ The Associated Press (18 juli 1998), Address by Yeltsin: 'We Are All Guilty', The New York Times, https://www.nytimes.com/1998/07/18/world/address-by-yeltsin-we-are-all-guilty.html, läst 7 september 2019 
  15. ^ Martin Vennard (27 juni 2012), Tsar Nicholas - exhibits from an execution, BBC News, https://www.bbc.com/news/world-europe-18592372, läst 7 september 2019 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Avrättningen_av_tsarfamiljen&oldid=54525525”