Öppna huvudmenyn

Automatkanon m/39, kort Akan m/39, var svenska flygvapnets primära automatkanon under andra världskriget. Vapnet som ursprungligen hette Mitrailleuse d´Avion Browning - F.N. Calibre 13,2 mm, eller kort FN Browning M.1939 utvecklades av FN Herstal i Belgien 1938 som flygplansbeväpning för export och var i grunden baserat på amerikanska M2 Browning.

Automatkanon m/39
Ursprungligen FN Browning M.1939
Automatkanon m-39.jpg
Automatkanon m/39 fotad från höger och vänster
Typ Automatkanon
Ursprungsplats Belgien Belgien
Tjänstehistoria
I tjänst 1939–1957
I tjänst som träningsvapen fram till 1997
Använts av Sverige Sverige
Rumänien Rumänien (Mindre antal)
Krig Andra världskriget
Fortsättningskriget
Produktionshistoria
Designad 1938
Tillverkare Fabrique Nationale (FN herstal)
L.M. Ericsson
Producerad 1939–cirka 1946
Varianter 13,2 mm Akan m/39
13,2 mm Akan m/39A
12,7 mm Akan m/39
12,7 mm Akan m/39A
12,7 mm VKT LKk/42
Specifikationer
Vikt Kanonens vikt: 24,3 kg
Pipans vikt: 3,3 kg
Länkens vikt: 0,017 kg
Längd 1 415 mm
(1 450 mm med flammdämpare)
Piplängd 816,5 mm
(910 mm med flammdämpare)

Patron (Original)
13.2x99 Hotchkiss (Patron m/39)
(Senare)
12.7x99 Browning (Patron m/45)
Patronvikt runt 120 gram (patron m/39)
Kaliber 13,2 mm (original)
12,7 mm (senare)
Eldrör Eldröret hade åtta högervridna räfflor med konstant räffelstigning.
400 mm/varv
Räffeldjupet var 0,16 mm.
Mekanism kort piprekyl
Eldhastighet 1 080 rpm (standard)
600 rpm (lägsta)
1 500 rpm (högsta)
Utgångshastighet 810–900 m/s
Effektiv räckvidd Spårljus går upp till 1000 m
Maximal räckvidd Genomsnittligt 7000 m
Frammatning Bältmatning från höger eller vänster
Riktmedel Reflexsikte m/37 (Fpl 18 & 21)
Reflexsikte m/42B (Fpl 22)
Gyroreflexsikte K-14 (Fpl 21)

Flera länder var intresserade av vapnet med betoning på licens för inhemsk produktion. Bland annat Belgien[1], Finland[2], Nederländerna[3], Rumänien och Sverige var intresserade men på grund av den tyska ockupationen av Belgien under andra världskriget hann vapnet bara exporteras till Sverige och Rumänien i begränsade antal.

Sverige lyckades få tag på licensproduktion och vapen producerades i LM Ericssons lokaler på Tulegatan i Stockholm under regi av Gevärsfaktoriet.[4] Sverige kom att bli huvudbrukare av vapnet i dess originalutförande med över 2000 vapen i tjänst då Rumänien enbart brukade ca 250 vapen.[5][6]

Finland kom senare att producera vapnet i modifierad form under namnet VKT 12,70 LKk/42 då dem fick tag på grundritningar och ett originalvapen via Sverige.[2]

HistoriaRedigera

FN Herstal hade sedan slutet av 1800-talet licensproducerat flera olika typer av vapen av John Browning, bland annat pistolen Browning No.2 som blev svenska pistol m/07 och Browning M1919 som blev kulspruta m/22, och var inte blyga att modifiera och förbättra konstruktionerna.

Under 1930-talet började flera flygvapen runt om i världen börja titta på att beväpna deras stridsflygplan med tyngre beväpning än lågkalibriga kulsprutor. Då många länder inte hade resurserna eller kapaciteten att effektivt ta fram egna konstruktioner vände man sig till den internationella exportmarknaden som vid denna tidpunkt var väldigt tom på praktiska designer. De designar som fanns var problematiska på flera nivåer som till exempel kostnad, opålitlighet, storlek, vikt och prestanda. FN Herstal såg det här hålet i marknaden och tog ganska snabbt fram en design som skulle inte bara skulle fungera för alla men även vara av toppklass.

Ett av problemen man ville undvika var att konstruera ett vapen som var för stort då dessa vapen var svåra att passa in i existerande flygplanstyper. Några tidsexempel är automatkanonerna 20 mm Madsen och 20 mm HS.404 som båda krävde grövre modifikationer för att fungera i existerande flygplanstyper.[7] På grund av detta satsade man på en tung kulspruta med en kaliber runt 13 mm. Då FN redan producerade en tung kulspruta med ungefär 13 mm kaliber vid namn M2 Browning valde man att baserade den nya designen på denna. Detta skulle både snabba på konstruktionen och produktionen av det nya vapnet.

M2 Browning var kraftfull, luftkyld och pålitlig men var relativt tung och hade en relativt låg eldhastighet för ett flygburet vapen. Därför gjorde man den nya designen så lätt som möjlig och ökade eldhastigheten så mycket man kunde. Man lyckades få upp eldhastigheten från ungefär 600 skott per minut[8] till över 1000 skott per minut, en ökning med över 66%. Detta gjordes genom att göra slutstycket så lätt som möjligt och byta ut den hydrauliska rekylbromsningen mot fjäderbromsning.[9] Man gav vapnet elektrisk avfyrning via en magnetventil vilket gjorde det lättare att montera i existerande flygplan då mekanisk avfyrning kräver grövre modifikationer. En annan praktisk uppgradering var implementeringen av en vridplatta för spåren till patronföraren som gjorde det möjligt att mata vapnet från vardera sida genom att enbart leda om patronföraren.[9] Detta gjorde vapnet mycket billigare att producera då man inte behövde tillverka två typer av kulsprutan, en högermatad och en vänstermatad, något man behövde göra med många tidigare typer av flygkulsprutor om man ville montera dem effektivt i till exempel vingar.[10]

Som patron till vapnet tänkte man på två mycket lika patroner i fråga, 12,7x99 mm Browning och 13,2x99 mm Hotchkiss. 12,7 mm Browning var ursprungskalibern till M2 Browning men 13,2 mm Hotchkiss var mycket vanligare i Europa vid denna tidpunkt på grund av Hotchkiss lyckade export av kulsprutan 13,2 mm Mle 1929. Då båda patroner råkade ha nästan identiska hylsor och kalibrar var det enkelt att omkalibrera vapnet genom ett enkelt pipbyte. Detta gjorde att FN Herstal erbjöd vapnet i båda kalibrarna[11] beroende på kundens önskan men då man anade att 13,2 mm kalibern skulle bli mer populär så valde man att primärt använda denna i reklam för vapnet.[11]

Trots den kraftfulla kalibern av 13,2 mm ville man få ut mer effekt ur kalibern då de existerande projektiltyperna enbart var av kinetisk typ[12] och inte av briserande typ, en eftersökt effekt i luftvärn. Därför valde FN Herstal att utveckla en toppmodern högexplosiv granat med spårljus i kalibern just för användning i deras nya tunga kulspruta. Denna spårljusspränggranat, som den klassas, var extremt effektiv för sin kaliber.

(Se: Ammunitionen)

Väl färdigställt kom vapnet kom att benämnas Mitrailleuse d´Avion Browning - F.N. Calibre 13,2 mm (Flygkulspruta Browning - F.N. Kaliber 13,2 mm) eller FN Browning M.1939 för kort. Vapnet kom ut på marknaden precis innan andra världskrigets utbrott och precis som FN Herstal hade förespått blev vapnet en höjdare på den internationella marknaden och länder stod i princip i kö för att få köpa vapnet, bland annat den belgiska krigsmakten.[1] Flera flygplansprototyper konstruerades för att bära vapnet som Belgiens Renard R-38[1] och Nederländernas Fokker D.XXIII.[3]

Trots den lyckade marknadsföringen blev inte FN Browning M.1939 någon storsäljare för den 10 maj 1940 invaderade Nazityskland Belgien trots deras neutralitet under invasion av Frankrike och FN Herstals fabrik och lager blev krigsbyte till Tyskarna.

Inom det korta intervallet som vapnen fanns på marknaden han Sverige först och norpade åt sig vapen, ammunition och tillverkningsunderlägg. Även Rumänien lyckades köpa vapen och ammunition innan invasionen. I Sveriges fall fick man precis tag i materialen innan Nazityskland efter drygt 2,5 veckor av stridande tog över Belgien. Då landtransporterna skulle gå igenom stridszoner behövde man leda om transporterna sjöledes.

SverigeRedigera

När stridsflygplan under början av 1930-talet började byggas helt i metall och få pansarskydd för vitala delar ville det svenska flygvapnet införskaffa ny tung flygbeväpning i kalibrarna 13-20 mm för att kunna bekämpa det nya hoten. Flygförvaltningen satte då upp krav för de nya vapnet/vapnen och började leta efter möjliga kandidater. Några av kraven var att vapnet/vapnen skulle kunna skjuta pansarbrytande, brand och spräng ammunition med hög genomslagsförmåga på pansarprojektilen.

Till en början gick man till Bofors och den 17 oktober 1933 beställde flygförvaltningen en 20 mm automatkanon för användning på flygplan från dem. Denna automatkanon kom att försenas gång på gång och levererades först 1937 då den testades i tornlavett på en B 3.[13] Vapnet hade en usel eldhastighet under 400 skott per minut och var försedd med ett trummagasin med låg ammunitionskapacitet vilket gjorde den helt oduglig som flygbeväpning. Bofors fortsatte dock utvecklingen och kanonen blev tillslut 20 mm automatkanon m/40 som användes för bland annat luftvärn och pansarvärn.

Då Boforskonstruktionen inte levererades inom resonabel tid och tillslut visade sig vara oduglig började flygförvaltning leta efter andra kandidater. Man hade följt vad andra flygvapen hade valt runt om i världen och hade konstaterat av en tung kulspruta med ca 13 mm kaliber var en bättre linje att följa. Några exempel är amerikanska M2 Browning och italienska Breda-SAFAT.

Flygförvaltningen införskaffade ett par testvapen i kaliber 13,2 mm (troligen en Hotchkiss M.1929) som skulle testmonteras på ett flygplan av typen S 5. Ändringarna som behövde införas på S 5 var för stora och projektet sköts upp.[14]

I slutet av 1938 hade FN Herstal nya 13,2 mm FN Browning M.1939 börjat marknadsföras och Sverige var snabb på att börja göra underaffärer för både import och licensproduktion.[4] Då Bofors och andra diverse vapenfabrikanter var upptagna med att bygga diverse vapen vid krigsutbrottet anlitande man LM Ericsson för lokaler till licensproduktion med regi av Gevärsfaktoriet. Leverans av vapen, ammunition och ritningar skulle vara klara i maj 1940 och som standardprocedur skulle man skicka en representant av flygförvaltningen till FN Herstal för att göra en mottagningsbesiktning av det beställda materialet. Representanten denna gången skulle varit vapeningenjören Nils Thorsson. Dock så tyckte den tyska armen att dagen Nils Thorsson skulle resa var en bra dag att invadera Belgien på och hans resa dit blev inställd. Istället beordrade man omedelbar leverans sjöledes och mottagningsbesiktningen gjordes istället på Försökscentralen på Malmslätt.[4]

Sverige tog vapnet i tjänst 1940 under beteckningen 13,2 mm automatkanon m/39. Anledningen till att de betecknades automatkanon beror på att de primärt sköt granatprojektiler och enligt dåtida flygvapenreglar klassas då vapnet som automatkanon. Automatkanon m/39 kom först att beväpna de svenska Republicplanen som fått beteckningen J 9 men kom snart även att finnas som alternativ beväpning till B 16.[4]

Vapnen ansågs vara mycket bra för både jakt- och attackuppdrag. Dock visade sig spårljusspränggranaten vara problematisk då den höga eldhastigheten hettade upp eldröret så snabbt så de kunde bli projektilsprängning (när en projektil går av för tidigt) i eldröret vid längre salvor. Detta löstes någorlunda genom att sätta upp regler för längder på skottsalvor.[4]

Licensproduktion sattes upp i LM Ericssons lokaler på Tulegatan i Stockholm under regi av Gevärsfaktoriet fast med arbetsledning från LM Ericsson. Allt förutom eldrören tillverkades i fabriken då dessa behövde tillverkas i Gevärsfaktoriets pipverkstad i Eskilstuna. I fabrikens källare hade man gjort ett provisoriskt skjutrum där de leveransklara vapnen provsköts i salvor om 10-25 skott. För prov med längre salvor togs vapnen till Väddö skjutfält i Östersjön. Man testade vapnen i både nedkylt tillstånd med kolsyresnö och nedsmutsat tillstånd med diverse skit med bra funktionalitet i alla lägen.[4]

Under licensproduktionen gjordes ett flertal förbättringar på designen. Bland annat förstärkte man matararmen i vapenlocket då denna kunde börja sig under eldgivning. Vidare byttes armens klack då denna visade stor nedslitning mot ett rullager. Senare försågs armen med en stellitbelagd klack.[4]

De svensktillverkade vapnen erhöll beteckningen m/39A för att särskilja dem från originalvapnen och började levereras 1943. Dessa kom att primärt brukas på alla de nya svenska flygplanen som tillverkades efter 1943 som Saab 18, Saab 21 och FFVS J 22.[4]

När Sverige köpte in J 26 Mustang 1945 fick man även in ursprungsmodellen M2 Browning i svensk tjänst. Istället för att ombeväpna J 26 med 13,2 mm akan m/39 valde man att ha kvar de gamla 12,7 mm kulsprutorna. Detta berodde på flera anledningar vilka till exempel var att andra världskriget var över vilket minskade hotbilden mot Sverige, sedan så ansågs inte 12,7 mm eller 13,2 mm längre vara en seriös kaliber och alla framtida beväpningsplaner satsade på 20 mm automatkanoner. Dessutom fanns det mängder av överskottsammunition i USA efter kriget som nu Sverige kunde köpa in billigt.[4]

Då Sverige nu hade två extremt lika patroner som inte gick att åtskilja utan närmare inspektion var svårt att lagerhålla ammunition och man började planera att ta fram en enhetlig kaliber vilket föll på 12,7 mm av ekonomiska anledningar. Då påbörjade man ett projekt med mål att konvertera 13,2 mm akan m/39 och m/39A till kaliber 12,7 mm. I detta projekt ville man även sänka eldhastigheten då man ville förlänga livslängden av vapnen. Detta då deras eldhastighet av 1080 skott per minut sliter ut vapnet extremt fort.[4]

Omkalibreringen från 13,2 mm till 12,7 mm var mycket enkel då patronerna har nästintill identiska hylsor vilket enbart krävde ett pipbyte. 12,7 mm eldrören tillverkades av Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Sänkningen av eldhastighet tog dock längre tid att lista ut. Man visste att eldhastigheten kunde sänkas med ett tyngre eldrör men hur mycket vikt som krävdes för bäst resultat krävde prov. Dessutom var hög eldhastighet fortfarande ett stort element i flygstrider så men ville även ha möjlighet att montera bort extravikten från eldröret i framtiden vid nödfall.[4]

år 1946 påbörjades prov vid Centrala Flygverkstaden Arboga med vikter på eldrör. Man kom fram till att en tillsatsvikt på 1,5 kg passade bäst och ökade eldrörets vikt till 4,7 kg. Detta sänkte eldhastigheten från 1080 rpm till ca 800 rpm. Samtliga 13,2 mm eldrör bortom ett fåtal arkivexemplar skrotades och konverteringen av vapnen påbörjades.[4] Konverteringen pågick från ca 1947 till 1949 med flertalet gjorda under december 1949.[15] Det bör nämnas att 13,2 mm ammunition finns med i flygvapnets 1949 års ammunitionsupplaga.[16]

Efter att flygplan som Saab 18, Saab 21 och FFVS J 22 gått ur tjänst användes 12,7 mm automatkanon m/39 kanonerna som övningsinstallationer, det vill säga övningsvapen i diverse stridsflygplan som Tunnan, Lansen, Draken och senare som övningskapsel till Viggen och SK 60. De togs till slut ur bruk under tidigt 2000-tal efter att Viggen togs ur bruk. De hade då varit i tjänst i över 60 år.

RumänienRedigera

Det är inte känt hur Rumänien fick tag på sina vapen. Antingen levererades de innan eller under invasionen eller så fick de tag på vapnen after Tysklands invasion. De användes först på Rumänska bombflygplan av typen Savoia-Marchetti S-79B i rörliga försvarspositioner[6] men då vapnen behövdes till jaktflygplan flyttades de över till flygplanet I.A.R. 80. Denna modell kom att få beteckningen I.A.R. 80-B.[6] I.A.R. 80-B kom att strida kriget ut och ansågs av många vara ett bra flygplan för sin motorstyrka.[6]

FinlandRedigera

Finland som hade varit intresserat av att köpa 13,2 mm FN Browning M.1939 när det låg på marknaden hade istället köpt amerikanska Colt MG 53-2, en förbättrad version av M2 Browning för flygbestyckning. Trots detta var de fortfarande intresserade av vapnet och gjorde en överenskommelse med svenska LM Ericsson att få producera vapnet i Finland. VKT, Statens Vapenfabrik, fick ordern att producera vapnet och fick ritningar och annan data från Ericsson. Eftersom produktion av 12,7 mm ammunition redan var igång i Finland valde man att producera vapnet i 12,7 mm kaliber. Likt svensk licensproduktion behövde man göra ändringar under produktionen. Den finska varianten fick beteckningen VKT 12,70 LKk/42. Eftersom typen var baserad på M2 Browning kunde finländarna lätt byta ut gamla Colt MG 53-2 Browning kulsprutor mot de nya moderna LKk/42 kulsprutorna på de flygplan som behövde mer eldkraft.

(Se huvudartikel: VKT 12,70 LKk/42)

Varianter och beteckningarRedigera

 
Automatkanon m/39 som signalistkanon på Saab B 18B
  • 13,2 mm FN Browning M.1939, Exportbeteckning
  • 13,2 mm Automatkanon m/39, Svensk beteckning för vapen tillverkade av FN herstal.[17]
  • 13,2 mm Automatkanon m/39A, Svensk beteckning för vapen tillverkade av LM Ericsson.[17]
  • 12,7 mm Automatkanon m/39, Svensk beteckning för vapen tillverkade av FN herstal som är omborrade till 12,7 mm.
  • 12,7 mm Automatkanon m/39A, Svensk beteckning för vapen tillverkade av LM Ericsson som är omborrade till 12,7 mm.
  • 12,7 mm VKT 12,70 LKk/42, finsk variant som skjuter amerikansk 12,7 mm ammunition.

Automatkanon m/39 och m/39A kom att användas i rörliga lavetter på Saab 18. I denna konfiguration fanns ett dubbelhandtag på bakänden av vapnet med avtryckare för manuell avlossning. Under vapnet fanns en rekylbroms som hjälpte med den kraftiga rekylen vapnet hade.

Det finns 2 primära typer av rörliga lavetter för Akan m/39. En tidig variant och en sen variant

  • Tidig variant, Hade ett dubbelhandtag på bakänden av vapnet centrerat på X axeln. Den hade en avtryckare för båda tummarna centrerat på toppen av bakänden på vapnet.[18]
  • Sen variant, Hade dubbelhandtaget sänkt en bit under vapnet med 2 separata avtryckare för varsin tumme. Handtaget är troligen sänkt för att ge bättre sikt.[19]

AmmunitionenRedigera

Majoriteten av 13,2×99 mm ammunitionen konstruerades av Hotchkiss i Frankrike. Dock konstruerades och utvecklades spårljusspränggranaten av FN i Belgien. Den utvecklades specifikt för att användas på 13,2 mm FN Browning M.1939. Detta för att konsumenter skulle välja 13,2 mm FN Browning M.1939 över till exempel amerikanska M2 Browning och franska HS.404 som höll på att komma in på marknaden. Säljpunkterna var att amerikanska M2 Browning inte hade högexplosiva kulor och ammunitionen för HS.404 var dyrare.

Spårljusspränggranaten var designad att spränga bort duken som var spänd över roderytorna på flygplan. Upp till 60 cm stora utgångshål och 10–15 cm stora ingångshål (beroende på kulans hastighet) uppnåddes under tester. Denna patron var även effektiv mot aluminiumplåt och lämnade stora hål i vingar och större skador i mekaniska delar som motorer och kontrollytor. En enda träff på ett mindre flygplan ska enligt tillverkaren vara tillräckligt för att planet ska behöva nödlanda eller överge sitt uppdrag och återvända tillbaka till flygbasen. Det står i en försäljningsbroschyr att kulan är så känslig att den exploderar även om man skjuter den mot ett 0,1 mm tunt papper. Förutom den förödande skadan patronen kunde göra så var den väldigt säker. Den hade en inbyggd spärr som gjorde att kulan inte kunde explodera förrän den flugit tre meter från pipan. En annan säkerhets åtgärd var att patronen kunde lätt modifieras så att den exploderar av sig själv efter att ha flugit 700 meter.

Ammunition tillverkades i flera länder som till exempel Italien som använde patronen till sina licenstillverkade Hotchkiss m/1929 luftvärnskulsprutor kallade Breda Mod 31. Den högexplosiva ammunitionen tillverkades till en början enbart i Belgien på grund av dess menade användning i FN M.1939. När Tyskland ockuperat Belgien skötte tyskarna försäljningen av ammunition och vapen från FN. Tyskarna var inte särskilt intresserade av att använda ytterligare vapen i kaliber 13 mm då de redan hade 13 mm MG 131 i full produktion. Sverige, som redan köpte flera typer av ammunition från Tyskland i olika kalibrar började efter ockupationen att köpa 13,2×99 ammunition från Tyskland. Sverige började kort därefter även köpa ammunition från Italien.[4]

Sverige köpte först 3 typer av ammunition. Man köpte den belgiska högexplosiva patronen tillsammans med en pansarbrytande patron och en vanlig skarp ammunition som skulle användas som övningspatron. Efter uppsättning av produktionslinjer började man även att producera ammunition i Sverige. I Sverige tillverkades 13,2 mm ammunition av Kockums och Gense. 1940 utvecklades en blindpatron.[4]

Pansarprojektilen var inte speciellt kraftig och Sverige bestämde sig för att utveckla en ersättare. Bofors fick i uppdrag att ta fram en ny projektil mot markmål. Resultatet blev en sprängbrandgranat med stålkärna, nerkortad till 13,2 mm sk ptr m/40 gr m/44 . Patronen var inte högexplosiv men hade en stålkärna omgiven av sprängmedel med ett stålhölje. I toppen av patronen fanns en liten tändhatt som antände sprängmedlet vid träff och briserade stålhöljet och sköt iväg stålkärnan.[16] Detta gjorde projektilen bra i både jakt- och attackuppdrag.

AmmunitionsdataRedigera

Flera originalnamn är på patronerna är på franska

13,2x99 Hotchkiss
Patron Typ Färg Patron Projektil Krut Utgångs-
hastighet
Tryck
(kg/cm²)
Mynnings-
energi

(kgm)
Räckvidd
(m)
Not
Längd
(mm)
Vikt
(gram)
Längd
(mm)
Diameter
(mm)
Vikt
(gram)
Uppbyggnad Vikt
(gram)
Krutslag
Balle de service Helmantlad projektil Ingen 136 118 62,1 13,5 50,75 90% mässing

10% stålväggar

15 810 m/s 3 200 1 697,1 7 000 Även kallad övningspatron
Balle perforante Pansarprojektil Svart topp 136 118,5 62,1 13,5 51,15 15 810 m/s 3 200 1 710,5 7 000 Max 17 mm av genomslag
Balle traçante Spårljusprojektil Röd topp 136 116 62,1 13,5 48,51 15 810 m/s 3 200 1 623,2 7 000 Spårljus upp till 1 000
Balle perforante traçante Spårljuspansarprojektil Vit topp 136 116 62,1 13,5 48,87 15 810 m/s 3 200 1 634,2 7 000 Spårljus upp till 1 000
Balle incendiaire Brandgranat 136 111 62,5 13,5 43,85 15 820 m/s 3 200 1 499,4 5 000 Brandeffekt upp till 800
Balle explosive traçante Spårljusspränggranat Röd topp, gul, röd 136 112 13 42 Tändrör
Sprängkapsel
Stålväggar
15 900 m/s 8 000 3,5 gram sprängmedel

Kan ställas in så att den exploderar efter 700 m

Patron m/40 Granat m/44 Sprängbrandgranat Orange topp 136 13,5 15 815 m/s Har en stålkärna.
Blindpatron m/40 Blindpatron Grön, koppar 137,5 ingen ingen Delad i 2 delar.

Svenska beteckningar på 13,2 mm Hotchkiss-ammunitionRedigera

I Sverige använde man primärt 5 typer av 13,2 mm ammunition.

  • 13,2 mm sk ptr m/39 slsgr m/39 blint (spårljusspränggranat): Den primära ammunitionen som användes. Denna patron hade spårljus och var högexplosiv.
  • 13,2 mm sk ptr m/39 pprj m/39 blint (pansarprojektil): En pansarbrytande patron. Användes bara tidigt i kriget och blev ersatt av gr m/44.
  • 13,2 mm sk ptr m/40 gr m/44 (Granat): Denna var av granat typ vilket betyder att den i princip hade en liten explosiv laddning i sig för att få patronen att splittra sig när den träffade sitt mål. Den hade även en stålkärna vilket gav den en penetrerande effekt.
  • 13,2 mm sk ptr m/39 övnptr m/39 (övningspatron): Denna patron var en vanlig helmantlad skarp projektil och användes bara som övningspatron i Sverige.[20]
  • 13,2 mm blindptr m/40 (Blindpatron): Träningsammunition utan krut.

Patronerna var i tjänst i Sverige tills tidigt 50-tal.

Flygplan som var beväpnade med Automatkanon m/39Redigera

Plan med 13,2 mm akan m/39
  • Seversky EP-1-106
    • J 9 – 2 stycken i vingarna med 200 patroner per akan.
    • S 9C – 2 stycken i vingarna med 200 patroner per akan.
  • Seversky 2P-A Guardsman
    • B 6 "planerad" – 2 stycken i nosen eller vingarna (oklart ifall den skulle ha enbart nos- eller vingbeväpning eller både och)
  • Vultee V-48C
    • J 10 "Planerad" – 2 stycken i vingarna med 200-250 patroner per akan.
  • Caproni Ca.313S
    • B 16A – 2 stycken i vingrötterna (utbytbara mot 8 mm ksp m/22)
    • S 16A – 2 stycken i vingrötterna (utbytbara mot 8 mm ksp m/22)
    • S 16B – 2 stycken i vingrötterna (utbytbara mot 8 mm ksp m/22)
  • Fokker G.1
    • B 26 "planerad" – 4 stycken i nosen med 500 patroner per akan.
    • S 13 "planerad" – 2 stycken i nosen med 500 patroner per akan.
  • FFVS J 22
    • J 22A – 2 stycken i vingarna med 250 patroner per akan.
    • J 22B – 4 stycken i vingarna med 250 patroner per akan.
  • Saab 18
    • B 18A – 3 stycken i fast och rörlig position med 300 patroner per akan.
    • S 18A – 2 stycken i fast och rörlig position med 300 patroner per akan.
    • B 18B – 2-1 stycken i fast och rörlig position med 300 patroner per akan.
    • T 18B – 2-1 stycken i fast och rörlig position med 300 patroner per akan.
  • Saab 24
    • J 24 "Planerad" – 4 stycken i nosen och 2 stycken i kroppen.
  • Saab 21
    • J 21A-1 – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.
    • J 21A-2 – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.
    • J 21A-3 – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.
  • Saab 21R
    • J 21Ra – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.
    • A 21Rb – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.

Plan med 12,7 mm akan m/39
  • FFVS J 22
    • J 22A – 2 stycken i vingarna med 250 patroner per akan.
    • J 22B – 4 stycken i vingarna med 250 patroner per akan.
  • Saab 18
    • B 18B – En i fast position med 300 patroner per akan.
    • T 18B – En i fast position med 300 patroner per akan.
  • Saab 21
    • A 21A – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.
  • Saab 21R
    • A 21Ra – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.
    • A 21Rb – 2 stycken i vingarna med 325 patroner per akan och 2 i nosen med 350 patroner per akan.
  • de Havilland Vampire
    • J 28A – 2 stycken kunde monteras i yttre akan lavetter som övningsvapen.
    • J 28B – 2 stycken kunde monteras i yttre akan lavetter som övningsvapen.
    • J 28C-1 – 2 stycken kunde monteras i yttre akan lavetter som övningsvapen.
    • J 28C-2 – 2 stycken kunde monteras i yttre akan lavetter som övningsvapen.
    • J 28C-3 – 2 stycken kunde monteras i yttre akan lavetter som övningsvapen.
  • Saab 29
    • J 29A – 2 stycken kunde monteras i övre akan lavetter som övningsvapen.
    • J 29B – 2 stycken kunde monteras i övre akan lavetter som övningsvapen.
    • J 29E – 2 stycken kunde monteras i övre akan lavetter som övningsvapen.
    • J 29F – 2 stycken kunde monteras i övre akan lavetter som övningsvapen.
  • Saab 35
    • J 35A – 2 stycken kunde monteras i akan lavetter som övningsvapen.
    • J 35B – 2 stycken kunde monteras i akan lavetter som övningsvapen.
    • J 35D – 2 stycken kunde monteras i akan lavetter som övningsvapen.
    • J 35F – En kunde monteras i akan lavetten som övningsvapen.
    • J 35J – En kunde monteras i akan lavetten som övningsvapen.
  • Saab 105
    • SK 60B – 2 kunde monteras i akankapslarna som övningsvapen.
    • SK 60C – 2 kunde monteras i akankapslarna som övningsvapen.
  • Saab 37
    • AJ 37 – 2 kunde monteras i akankapslarna som övningsvapen.
    • AJS 37 – 2 kunde monteras i akankapslarna som övningsvapen.

Flygplan som var beväpnade med FN Browning M.1939Redigera

  • I.A.R.79
    • S-79B – 3 stycken i rörliga positioner
    • JIS-79B – En i rörlig position
    • JRS-79B – En i rörlig position
  • I.A.R.80
    • I.A.R.80A – 2 stycken i vingarna (tagna från I.A.R.79) med 150 patroner per akan/tksp.[21][22] Ett testflygplan.
    • I.A.R.80B – 2 stycken i vingarna (tagna från I.A.R.79) med 150 patroner per akan/tksp.[21][22] 68 byggda. Produktionen av denna variant slutade när man fick slut på 13,2 mm FN Browning M.1939 vapen.

Liknande vapenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] ”Belgien 13,2 mm FN Browning”. http://www.fnar.be/avionsjpdecocq/Renard_R38pwd.pdf. Läst 7 september 2019. 
  2. ^ [a b] ”Finland 13,2 mm FN Browning”. https://www.vlmyrsky.fi/historia/26. Läst 7 september 2019. 
  3. ^ [a b] ”Nederländerna 13,2 mm FN Browning”. http://www.airwar.ru/enc/fww2/fokd23.html. Läst 7 september 2019. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Historik och kartläggning av vapenmateriel för flygplan av Nils Thorsson 
  5. ^ Alla svenska flygplan med akan m/39 gånger deras vapenantal hopräknade ger 2378 exemplar. Okänt hur vapen fördelades när fpl-typer gick ur bruk etc. Över 2000 vapen är inte orimligt. (62x3)+(120x2)+(62x2)+(60x2)+(298x4)+(142x2)+(58x4)
  6. ^ [a b c d] The I.A.R. 80 and I.A.R. 81 in ultimate detail.. sid. 171 
  7. ^ ”Bild på en Fokker D.21 som har modifierats med 20 mm Madsen automatkanoner.”. https://img-fotki.yandex.ru/get/9502/212433154.d/0_e8bfd_171ae957_L.jpg. Läst 8 september 2019. 
  8. ^ Se M2 Browning
  9. ^ [a b] Beskrivning över 12,7 mm akan m/39, 12,7 mm akan m/45, 13,2 mm akan m/39, 13,2 mm akan m/39A fastställd 1949 
  10. ^ Se kulspruta m/22.
  11. ^ [a b] La mitrailleuse Browning FN, kapitel II. 
  12. ^ La mitrailleuse Browning FN, kapitel XII. Les munitions F.N. calibre 13,2 mm. 
  13. ^ ”Album med akanbeväpnad B 3.”. https://imgur.com/a/hoNvt. Läst 4 oktober 2019. 
  14. ^ ”13,2 mm S 5 test”. https://www.aef.se/Flygvapnet/PDF-dokument/Det_bevingade_verket/2_Bevingade_verket_Forepoken.pdf. Läst 8 september 2019. 
  15. ^ ”Bergtrollet 1957 nr 3”. https://www.aef.se/Bergtrollet/Skannade/Bergtrollet_1957_nr_3.pdf. Läst 8 september 2019. 
  16. ^ [a b] Flygvapnets Eldvapenammunition 1949. 
  17. ^ [a b] ”SWE - m / 39”. http://en.valka.cz/topic/view/185551/SWE-m-39. Läst 3 februari 2018. 
  18. ^ ”Automatkanon (Akan) m/39 12,7mm.”. Arkiverad från originalet den 3 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180203125732/https://digitaltmuseum.se/011023003311/automatkanon. Läst 3 februari 2018. 
  19. ^ ”Bild 5. Signalistkanon”. https://drive.google.com/file/d/0B82KjnkByfyiNVZvYzZwTk9LUEU/view?usp=sharing. Läst 3 februari 2018. 
  20. ^ ”Övningspatron”. https://digitaltmuseum.se/011024404891/ovningspatron?aq=text%3A%2213%2C2%22&i=17. Läst 2018 05 14. 
  21. ^ [a b] ”Bild ur boken om I.A.R 80/81.”. https://i.imgur.com/anE7WCO.jpg. Läst 11 september 2018. 
  22. ^ [a b] ”Modeller's Guide to IAR 80/81 Variants”. http://www.ipmsstockholm.org/magazine/2005/03/stuff_eng_iar80.htm. Läst 11 september 2018. 

Tryckta källorRedigera

  • Flygvapnets Eldvapenammunition 1949.
  • Flygvapnets Eldvapenammunition Serie 2.
  • La mitrailleuse Browning FN, kapitel XII. Les munitions F.N. calibre 13,2 mm
  • Beskrivning över 12,7 mm akan m/39, 12,7 mm akan m/45, 13,2 mm akan m/39, 13,2 mm akan m/39A fastställd 1949

WebbkällorRedigera