Öppna huvudmenyn
Immunofluorescens av astrocyter (grönt) odlade från musembryo

Astrocyter är de största av gliacellerna och namnet kommer av att de är stjärnformade. Kärnan är centralt belägen och ljus med flera nukleoler. Den har många utskott som går från cellkroppen och många av utskotten terminerar på andra astrocyter, nervceller, synapser, hjärnyta eller blodkärlsväggar.

Astrocyten delas in i två huvudgrupper:

Protoplasmatiska astrocyter finns i ryggmärgens och hjärnans grå substans, och har tjocka utskott.

Fibrillära astrocyter finns i vit substans, och de har tunnare utskott.

Astrocyter bidrar till att skapa en kemiskt stabil miljö, de tar upp överflöd av neurotransmittorer, bidrar till kapillärernas unika egenskaper, är viktiga för migrationen av nervceller under embryonaltiden samt bildar ärrvävnad och hämmar därmed regenerering.

FunktionerRedigera

Astrocyter är väldigt viktiga för att behålla den optimala balansen i hjärnan och har därför väldigt många olika funktioner.

Blod hjärnbarriärenRedigera

Astrocyters utskott kan omfamna blodkärl och därför bli en del av blod-hjärnbarriären[1].

Synapsbildning och funktionRedigera

Astrocyter hjälper bildningen av synapser[2] och att behålla deras funktion genom att hålla balansen av molekyler och neurotransmittorer runt synapsen, till exempel glutamat- och GABA-metabolismen [3].

Metaboliskt stödRedigera

De ger metaboliskt stöd genom att ge neuroner näring, e.g. laktat.

Regulerar blodflödetRedigera

Genom att utsöndra prostaglandin, kväveoxid och arakidonsyra, kan astrocyter göra blodkärl bredare eller tunnare[3].

DygnsrytmRedigera

De har en roll i dygnsrytm genom att tysta neuronal aktivitet under natten[4].

ÄrrbildningRedigera

De bildar ärrvävnad runt skador och det kan bidra till tillväxten av neuronala axoner[5]. Detta kan dock leda till patologi, genom att reaktiva astrocyter kan bli toxiska för neuroner för att de utsöndrar signaler som stimulerar apoptos, programmerad celldöd.[6] Astrocyters roll i patologi är fortfarande inte helt förstådd.


ReferenserRedigera

  1. ^ Fedoroff, Sergey. Vernadakis, Antonia, 1930- (1986). Astrocytes. Academic Press. ISBN 0122504518. OCLC 13525736. http://worldcat.org/oclc/13525736. Läst 2 oktober 2019 
  2. ^ Barres, B. A. (2001-11-09). ”NEUROBIOLOGY: Cholesterol--Making or Breaking the Synapse”. Science 294 (5545): sid. 1296–1297. doi:10.1126/science.1066724. ISSN 0036-8075. http://dx.doi.org/10.1126/science.1066724. Läst 2 oktober 2019. 
  3. ^ [a b] Sofroniew, Michael V.; Vinters, Harry V. (2010-1). ”Astrocytes: biology and pathology”. Acta Neuropathologica 119 (1): sid. 7–35. doi:10.1007/s00401-009-0619-8. ISSN 0001-6322. PMID 20012068. PMC: 2799634. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2799634/. Läst 2 oktober 2019. 
  4. ^ Farmer, W. Todd; Murai, Keith (2017). ”Resolving Astrocyte Heterogeneity in the CNS” (på English). Frontiers in Cellular Neuroscience 11. doi:10.3389/fncel.2017.00300. ISSN 1662-5102. PMID 29021743. PMC: PMC5623685. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fncel.2017.00300/full. Läst 2 oktober 2019. 
  5. ^ Liddelow, Shane A.; Barres, Ben A. (2016-03-30). ”Not everything is scary about a glial scar”. Nature 532 (7598): sid. 182–183. doi:10.1038/nature17318. ISSN 0028-0836. http://dx.doi.org/10.1038/nature17318. Läst 2 oktober 2019. 
  6. ^ Liddelow, Shane A.; Guttenplan, Kevin A.; Clarke, Laura E.; Bennett, Frederick C.; Bohlen, Christopher J.; Schirmer, Lucas (2017-01). ”Neurotoxic reactive astrocytes are induced by activated microglia” (på en). Nature 541 (7638): sid. 481–487. doi:10.1038/nature21029. ISSN 1476-4687. PMID 28099414. PMC: PMC5404890. https://www.nature.com/articles/nature21029. Läst 2 oktober 2019.