Öppna huvudmenyn
Denna artikel handlar om kultur som socialt överförda levnadsmönster inom arbetarklassen. För den bredare definitionen av kulturbegreppet se kultur.

Arbetarkultur kan antingen åsyfta den andliga konstnärliga odlingen som har sitt ursprung bland personer tillhörande arbetarklassen (se Arbetarlitteratur) eller de socialt överförda levnadsmönster som förekommer inom arbetarklassen.

Innehåll

DefinitionRedigera

Forskningsansatserna över den svenska arbetarkultur ser inte oproblematiskt på begreppet arbetarkultur. Historikern Stefan Nyzell skriver i en historiegrafisk artikel över den arbetarhistoriska forskningen av arbetarkulturer att ”kultur som begrepp inte på något sätt är oproblematiskt [...] begreppets flervetenskapliga karaktär där olika vetenskapliga discipliner som exempelvis etnologi, sociologi och historia, har delvis olika definitioner av begreppet.” Förutom definitionerna av arbetarkultur som konstnärlig produktion eller som levnadsmönster, menar Nyzell att forskningen vidareutvecklat "det som kallas den ’nya kulturhistorien’, med dess intryck från den språkliga vändningen och fokusering mot semiotik."[1]

Den konstnärliga eller humanistiska definitionen av kultur dominerade definitionen av arbetarkultur inom bland arbetarhistoriker fram till början av 1980-talet, varefter en antroprologiska kulturdefinitionen gjorde sig gällande. Historikern Lars Edgren menar att det ökade intressen för en antroprologisk kulturdefinition går att finna i "ett missnöje med resultaten av 1960- och 1970-talens kvantitativt orienterade socialhistoria", vars forskningsinriktningar intresserade sig föga för människors handlande.[2]

Arbetarhistoriker och den antroprologiska arbetarkulturdefinitionenRedigera

Historiker som under 1980- och 1990-talen studerade arbetarkulturer utifrån det antroprologiska perspektivet styrde sina undersökningar utifrån begreppsparen egensinne och skötsamhet. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson fann i sin undersökning av ett norrländskt sågverksamhälle "en skötsam kultur präglad av väckelse, nykterhet och bildning". Ambjörnssons undersökning motsades av Lars Magnussons studie av hantverksarbetare i Eskilstuna som uppvisade en egensinnig arbetarkultur "präglad av traditionella ritualer, alkohol, kollektiva aktioner och våld."[3]

Björn Horgby vidareutecklade Ambjörnssons och Magnussons undersökningar genom att anta ett mera omfattande tidsperspektiv i sin undersökning av arbetarkulturen i Norrköping 1850-1940. Istället för motsatser, menade Horgby att ”egensinne och skötsamhet kan vara såväl livsstilar som strategier vilka dels riktar sig utåt mot det omgivande samhället och då framför allt mot den borgerliga hegemonin [...] dels genomgår en förändring under perioden 1850-1940 från en arbetarkultur präglad av egensinne [...] till en arbetarkultur präglad av skötsamhet."[4]

KällorRedigera

LitteraturRedigera

FotnoterRedigera

  1. ^ Stefan Nyzell, "Arbetarkultur i brytningstid: Reflektioner kring kulturhistorien, den nya kulturhistorien och historien bortom den nya kulturhistorien i den svenska arbetarhistoriska forskningen", Tidskriften Scandia, vol. 73, nr. 1, 2007, s. 79.
  2. ^ Lars Edgren, "Hantverkarna och arbetarkulturen: En aspekt av klassformering", Tidskriften Scandia, vol. 56, nr. 2, 1990, s. 232.
  3. ^ Nyzell 2007, s. 85
  4. ^ Nyzell 2007, s. 86

Vidare läsningRedigera