Anton Johanson
Karl Anton Johanson, född 28 januari 1877 i Köpings stadsförsamling[2], död 24 december 1952 i Bromma,[1] var från början av 1900-talet och många år framöver en stor svensk idrottspersonlighet som mångårig ordförande för både Ishockey- och Fotbollsförbundet. Johanson, som själv varit fotbollsspelare i yngre år, jobbade även som telegrafkontrollör.
| Anton Johanson | |
 | |
| Född | Karl Anton Johansson 28 januari 1877[1] Köpings stadsförsamling[2] |
|---|---|
| Död | 24 december 1952 (75 år) [1] Bromma [1] |
| Nationalitet |  Svensk |
| Yrke/uppdrag | Fotbollsspelare Idrottsledare |
Johansson är som medlem nr 4 invald i Svensk fotbolls Hall of Fame.
Karriär redigera
Johanson började som spelare för IFK Köping och representerade senare även IFK Stockholm. Som ledare hade han under åren 1917-1920 ansvar för det svenska landslaget i fotboll och fungerade som dess manager under OS i Antwerpen 1920 då laget slutade oplacerat efter att ha vunnit en och förlorat två matcher.
Johanson var också sekreterare i Svenska Fotbollförbundet 1905-1921 och dess ordförande från 1922-1936. Från 1904 var han medlem av Riksidrottsförbundets överstyrelse samt vice ordförande i dess förvaltningsutskott från 1918. Han blev därefter ordförande för Svenska Ishockeyförbundet mellan november 1924 och oktober 1948.[3] Under åren 1932 till 1938 satt han även i FIFA:s styrelse. Han beskylldes av många för att avsiktligt missgynna Göteborg, och ska ha yttrat att "Göteborgare är inga riktiga svenskar" [4]. Från 1928 var han ordförande i Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté.[5]
Johanson har bland annat utgivit Fotboll (i Idrotternas bok, 1905) samt Sportens historia (4 band, 1930-31).[5]
En förespråkare för amatörspel redigera
Johanson var en av de främsta förespråkarna för att spelare i det svenska landslaget skulle förbli utan ersättning. Inför OS 1924 tvingade han OS-laget att underteckna en förbindelse att "icke mottaga ett enda öre" utöver resa och uppehälle under OS-resan som skulle vara en månad.[6] Följden blev att de som hade familjer att försörja tackade nej och laget kom istället att representeras av idel 20-åringar – med några få undantag. 22-årige Putte Kock var den äldste i en kedja som bland annat också bestod av de talangfulla inrarna Tore Keller och Sven Rydell, båda 19 år gamla. Resultatet: en överraskande bronsmedalj efter att man bland annat besegrat de regerande mästarna Belgien med 8-1 i öppningsmatchen.[6]
Johanson var en av initiativtagarna till Svenska Spelen.
Hall of Fame redigera
Johanson valdes år 2003 i den första selektionen som medlem nr 4 in i Svensk fotbolls Hall of Fame. Detta med presentationstexten:
"Under de tre inledande decennierna var ’Fotbollsgeneralen' den store organisatören. Han hade även ledaruppdrag i FIFA, Svenska Ishockeyförbundet och AIK."
| Företrädare: Isaac Westergren |
Ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 1924–1948 |
Efterträdare: Helge Berglund |
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ [a b c d] Sveriges dödbok 1901–2009, DVD‐ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Johansson, Karl Anton
- ^ [a b] Anton Johanson i Rotemansarkivet i Stockholms stadsarkiv
- ^ ”Presentation av Anders Larsson ny ordförande för Svenska Ishockeyförbundet”. Svenska Ishockeyförbundet. 17 juni 2015. https://www.swehockey.se/Nyheter/nyheterfransvenskaishockeyforbundet/2015/Juni2015/PresentationavAndersLarssonnyordforandeforSvenskaIshockeyforbundet. Läst 24 mars 2020.
- ^ Helsingborgs Dagblad 11 juni 2008 - Stockholmarnas sammansvärjning
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 519-20
- ^ [a b] 80 år med svensk fotboll, sid 24. Strömbergs Idrottsböcker AB, Stockholm, 1984
Vidare läsning redigera
- Ahlbom, Bengt: Anton Johanson i Svenskt biografiskt lexikon (1973-1975)