Öppna huvudmenyn
För boken av Friedrich Nietzsche, se Antikrist (bok).
Antikrist och djävulen, utsnitt ur fresk av Luca Signorelli (ca 1450–1523).

Antikrist (av grekiskans αντί anti, "mot", även "istället för", och Χριστός Khristos, "Kristus"), "Kristi motståndare", omnämns i Johannesbreven i Nya Testamentet som en gudlös person, som sprider irrläror, missbrukar Guds namn och en bedragare som förväntas komma i framtiden. Enligt Uppenbarelseboken 13 beskrivs han som en stark individ som kommer upp ur havet och har en dödlig huvudskada av ett svärd som blivit läkt.

Vidare i Uppenbarelseboken 13:16 beskrivs han även uppmana folk att bli märkta och förbjuda andra att både sälja och köpa utan hans märke "16 Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, 17 så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal." Han förknippas även med ängeln över det bottenlösa hålet som på grekiska heter Apollyon och hebreiska Abaddon som av vissa antas vara Satan.

I apokalyptiska framtidsbilder har Antikrist dessutom tolkats som djävulen i människogestalt eller djävulens tjänare. I tolkningar har Antikrist lånat drag från det "lilla horn" som ska regera i framtiden enligt en profetia i Daniels bok, och som har förknippats med kung Antiochos Epifanes. Antikrist har i tolkningar även fått drag av Herodes, Caligula, Nero med flera. Gestalten blev en stående figur i det apokalyptiska sceneriet i århundradet efter Kristi födelse. Namnet har troligen uppstått först i den kristna apokalyptiken. Särskilt sågs det antikristska i romerska kejsares anspråk på att dyrkas som gudar (Caligula, Nero, Domitianus med flera). Begreppet Antikrist har även associerats till "laglöshetens människa, undergångens son, motståndaren", som utger sig för att vara Gud (Andra Thessalonikerbrevet 2:3 ff.) och till "Vilddjuret" vars tal är 666 (Uppenbarelseboken 13:18), då man omsätter det i dess motsvarande hebreiska bokstavsvärde, till resultat namnet Neron Kesar (kejsar Nero), vilket tre tyska och en fransk bibelforskare på 1830-talet nästan samtidigt fann. Många andra tolkningar av talet har gjorts under historien, till exempel Lateinos, som av protestanterna tyddes som påven, och Lutheranos, som katoliker har läst in.

I Johannes första brev betecknar författaren irrlärarna såsom antikrister (2:18), och i de yngre breven är en falsk läras utspridande den antikristska verksamhetens viktigaste kännemärke. Även av kyrkofäderna betraktas merendels irrläran såsom det företrädesvis antikristliga – ett åskådningssätt, som under senare tider går igen i katolikers och protestanters strävan att med Antikristvärdigheten bekläda än Muhammed, än Luther, än påven, Napoleon Bonaparte, Adolf Hitler och så vidare.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Antikrist, 1904–1926.