Anders Sommar Bruzelius, född 14 november 1911 i Stockholm, död 11 oktober 2006 i Lund, var en svensk jurist.

Anders Bruzelius
Född14 mars 1911[1]
Maria Magdalena församling[1], Sverige
Död1 oktober 2006[1] (95 år)
Lunds domkyrkoförsamling[1], Sverige
Medborgare iSverige[1]
SysselsättningFörfattare, jurist
MakaIngrid Bruzelius
(g. 1938–1984)
BarnKarin Maria Bruzelius (f. 1941)
Lars Bruzelius (f. 1943)
Nils Bruzelius (f. 1945)
Redigera Wikidata

Bruzelius utbildade sig till jurist vid Stockholms universitet med juris kandidatexamen 1934. Han var anställd vid Lunds tingsrätt sedan 1947, från 1953 som rådman och senare lagman, samt från 1948 också lärare vid Lunds universitet. Han blev hedersdoktor vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet 1969 tillsammans med Ruth Bader Ginsburg.

Han arbetade 1961–1965, då rådman i Lund, tillsammans med Ruth Ginsburg i Lund inom ett projekt som drevs av Columbia University i New York för att kartlägga rättegångspraxis i civilprocesser i Frankrike, Italien och Sverige för en amerikansk publik. Detta resulterade i boken Civil Procedure in Sweden.[2]

Anders Bruzelius var son till apotekaren Nils Bruzelius och Maria Sandberg. Nils G. Bruzelius var hans farfar. Anders Bruzelius gifte sig 1938 med Ingrid Hoffmeyer. Paret hade barnen Karin Maria Bruzelius, Lars Bruzelius och Nils Bruzelius.

Bibliografi i urval redigera

  • Anders Bruzelius: Rättskunskap, Gleerup, Lund 1959
  • Anders Bruzelius och Ruth Ginsburg: Civil Procedure in Sweden, Martinus Nijhoff, Haag 1965
  • Anders Bruzelius, Erik Wångstedt och Marie-Louise Norking: Kortfattad engelsk-svensk juridisk ordbok
  • Anders Bruzelius: Doctorinnan Erica Sommar född Liebman, Bruzelianska släktföreningen, Södra Sandby 1981
  • Anders Bruzelius och Jan Nasanius: Socialtjänstens termer och begrepp: social ordbok, Skeab/Håkan Ohlson, Lund 1982

Utmärkelser redigera

Källor redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c d e] Sveriges dödbok 1830–2020, åttonde utgåvan, Sveriges Släktforskarförbund, november 2021, Bruzelius, Anders Sommar, läst: 4 mars 2022.[källa från Wikidata]
  2. ^ Recension av Per Olof Bolding i Svensk Juristtidning 1966