Öppna huvudmenyn

Alexander Blackwell (omkring 1700–1747) studerade några år vid universitetet i Edinburgh, och promoverades enligt samtida källor till medicine doktor. Av någon anledning fortsatte han inte på den medicinska banan, utan öppnade i stället ett tryckeri. Affärerna gick dåligt, och han blev allt mer skuldsatt. Verksamheten resulterade i två års bysättningshäkte.

Hans nästa karriär som författare till flera agrara skrifter om jordförbättring och andra naturvetenskapliga och ekonomiska ämnen var betydligt mer lyckosam.

I egenskap av både medicinare och framgångsrik jordbruksexpert kallades han 1742 till Sverige, som vid denna tid var mycket mottagligt för dylika läror. Det svenska jordbruket var klent utvecklat. Här imponerades man av hans doktorstitel och utnämnde honom till ”kunglig livmedikus” hos Fredrik I. Den gamle kungen tog tacksamt emot hans tjänster, vilket han visade genom att låta Blackwell arrendera Ållestads kungsgård i Västergötland. Villkoret var att han bland annat genom resor och undervisning skulle sprida kunskap om ett förbättrat jordbruk. Linné och andra svenska vetenskapsmän såg med misstänksamhet på skottens framfart, och kritiserade surt hans förehavanden.

Blackwell red på sina framgångar och såg sig kallad att göra tjänst som politiker. På hans agenda fanns idén att åstadkomma ett närmande mellan Sverige, Danmark och England. Med den avsikten inledde han förbindelser med det engelska sändebudet i Danmark, där Louise av Storbritannien var drottning.

I mars 1747, i ett av sina besök vid hovet, lovade han Fredrik I att kungen skulle få 100 000 pund sterling för att medverka i det projekt som skulle närma staterna till varandra. I planen ingick att stärka kungamakten och att Fredrik skulle efterträdas av någon från Danmark eller England. Den 71-årige kungen var alls inte intresserad, utan berättade om mötet för tronföljaren Adolf Fredrik och för kansliets chef Carl Gustaf Tessin. Blackwell hade redan tidigare talat med Tessin om pengarna, men då sagt att de skulle användas till att förgöra det franska partiet.

Att Blackwell gett sig in i Sveriges utrikespolitik och tagit sig friheter av sådan storlek kunde inte accepteras, utan han häktades och förhördes under tortyr i den ökända Tjuvakällaren och i den ännu mer beryktade Rosenkammaren. De bekännelser han gjorde var inte mycket mer än vad som omfattar det beskrivna skeendet och kan inte motivera det hårda straffet: halshuggning. Alexander Blackwell avrättades den 8 augusti 1747.

Målet insveptes i det djupaste mörker och nyttjades med fördel till partimanövrer. Handlingarna förseglades men har i senare tid granskats, men ingenting som tyder på landsförräderi har hittats.

KällorRedigera