Stenhöna[2] (Alectoris graeca) är en sydeuropeisk bergslevande hönsfågel i familjen fasanfåglar.[3]

Stenhöna
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHönsfåglar
Galliformes
FamiljFasanfåglar
Phasianidae
SläkteAlectoris
ArtStenhöna
A. graeca
Vetenskapligt namn
§ Alectoris graeca
Auktor(Meisner, 1804)

Utseende redigera

Stenhönan är en medelstor hönsfågel, 33–36 centimeter i längd[4], mycket lik sin nära släkting berghönan (Alectoris chukar). Den har en ljusbrun rygg, grått bröst, gulbrun buk och de för släktet vertikala bandade mönstret på flankerna. Benen är röda. Det vita ansiktet och vita hakan är inramat av en svart bård. Jämfört med berghönan är den vit på halsen snarare än gulaktig och ryggen är gråare.

 

Utbredning och systematik redigera

Stenhönan förekommer i bergstrakter i södra Europa, huvudsakligen i Alperna. Den delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]

Underarten whitakeri har föreslagits utgöra en egen art.

 
Stenhönans ungefärliga utbredning i rosa.

Ekologi redigera

Stenhönan häckar på steniga alpsluttningar, gärna där det finns ris och buskar, och främst på höjder mellan 1 000 och 2 000 meters höjd.[4] I Sicilien och i Grekland påträffas den närapå ner till havsnivån.[1] När den störs springer den hellre iväg än tar till vingarna. Den lägger fem till 21 ägg i boet som inte är mer än en uppskrapad grop i marken. Fågeln intar olika sorters frön men också insekter.

 
Stenhönans ägg, av nominatformen

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal på grund av habitatförstörelse och jakt.[1] IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad (NT).[1] Världspopulationen tros bestå av 41.800-73.400 par.[1] Framför allt populationen på Sicilien tros vara extra utsatt.[5]

Referenser redigera

Källor redigera

  • McGowan, Philip J. K. (1994): 11. Rock Partridge. In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (editors): Handbook of Birds of the World, Volume 2: New World Vultures to Guineafowl: 485, plate 43. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-15-6

Noter redigera

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2020 Alectoris graeca . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 29 december 2020.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 54-55. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Randi, Ettore (2006): Evolutionary and conservation genetics of the rock partridge, Alectoris graeca. Acta Zoologica Sinica 52(Supplement): 370–374. PDF fulltext Arkiverad 3 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.

Externa länkar redigera