ATS Tipo 100 är en formel 1-bil, tillverkad av den italienska formelbilstillverkaren Automobili Turismo e Sport 1963.

ATS Tipo 100
Grundinformation
MärkeATS
Tillverkning2 st 1963
DesignerCarlo Chiti
Drivlina
Motor8-cyl V-motor
DrivningMittmotor

Bakgrund redigera

Carlo Chiti och Giotto Bizzarrini hade lämnat Ferrari hösten 1961 efter en kontrovers med Enzo Ferrari. Uppbackade av bland andra greve Volpi från Scuderia Serenissima började de bygga egna bilar i konkurrens med sin förre arbetsgivare. Det nya företaget drabbades snart av splittring, då Bizzarrini och Volpi hoppade av hösten 1962. Den kvarvarande styrkan arbetade vidare under namnet Automobili Turismo e Sport.[1]

Utveckling redigera

ATS Tipo 100 var ovanligt liten och lätt, byggd runt en traditionell fackverksram. Chiti hade konstruerat en V8-motor med Weber-förgasare, när andra tillverkare börjat gå över till bränsleinsprutning. Stallets begränsade finanser fördröjde debuten halvvägs in på säsongen 1963 och problemen med tillförlitligheten löstes aldrig.

I slutet av 1963 föll ATS samman och Chiti gick vidare till Autodelta. En av F1-bilarna såldes till det brittiska stallet Derrington-Francis. Bilen byggdes om och tävlade en gång under 1964, i Italiens Grand Prix, med lika lite framgång.[2]

Tekniska data redigera

Tekniska data[3] ATS Tipo 100
Motor:  Mittmonterad 90° 8-cylindrig V-motor
Cylindervolym 1494 cm³
Borrning x slaglängd:  66,0 x 54,6 mm
Max effekt vid varvtal:  190 hk vid 10 000 v/min
Ventilstyrning:  Dubbla överliggande kamaxlar per cylinderrad,
2 ventiler per cylinder
Förgasare 4 st Weber 40 IDM
Växellåda 6-växlad manuell
Hjulupphängning Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar
Bromsar Skivbromsar
Chassi & kaross Fackverksram med aluminiumkaross
Hjulbas 232 cm
Torrvikt 460 kg

Tävlingsresultat redigera

 
Phil Hill bryter Nederländernas Grand Prix 1963.

Formel 1-VM 1963 redigera

ATS debuterade i Belgiens Grand Prix 1963. Phil Hill och Giancarlo Baghetti deltog bara i fem lopp under stallets enda aktiva säsong och bröt fyra av dem. Hill slutade på elfte plats i Italiens Grand Prix, sju varv efter segraren Jim Clark. Baghetti kom in på femtonde plats i loppet.[4]

Referenser redigera

Externa länkar redigera