Öppna huvudmenyn

Åverkan är ett brott enligt svensk lag och är dels en ringa form av skadegörelse, dels tillgrepp av vissa naturalster.

Om skadan är obetydlig eller om övriga omständigheter vid skadegörelse är att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.[1]

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa."[2]

Innehåll

Historisk utvecklingRedigera

Med åverkan har man avsett intrång i nyttjanderätt till fast egendom och även tillgrepp av något som hör till fastigheten.[3] Skillnaden mellan åverkan och stöld har bestått i om föremålet för tillgreppet varit att anse som kulturprodukt eller naturalster. En kulturprodukt är en sak som bearbetats av människor och ett naturalster är något som skapats av naturen själv utan mänsklig inblandning. Endast kulturprodukter har varit föremål för stöld. Efter 1875 har tillgrepp av vissa i lagen uppräknade objekt ibland varit föremål för stöld, ibland för åverkan, beroende på värdet.[4] Den civilrättsliga skillnaden mellan lös och fast egendom saknade betydelse för att bedöma om ett handlande skulle bedömas som tjuvnad.[5][6] Straffrättsligt ansågs det vara stöld eller snatteri att utan lov ta flyttbara delar av fastighet om övriga rekvisit var uppfyllda.[7]

1900-talets strafflagsreformerRedigera

Vid 1900-talets ingång ansågs straffrätten vara i behov av genomgripande reformering på grund av den stora förändring som samhällets ekonomiska struktur undergått. I detta syfte utgav professorn Johan Thyrén, på offentligt uppdrag, ett omfattande förarbete till en ny strafflag. Efter Thyréns död 1933 övertogs reformarbetet av straffrättskommittén. Thyrén hade behandlat åverkan i sitt utkast[8] och föreslagit vissa ändringar så att vissa brottsformer överfördes från åverkan till stöld och en del dittills straffria handlingar skulle straffbeläggas.

I straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott utgick åverkansbrottet då kommittén ansåg att

Den till grund för åverkansbrottens särställning liggande tankegången att naturalstren äro av underordnad betydelse för den mänskliga hushållningen kan icke längre anses tidsenlig och har redan i flera avseenden måst övergivas.
– Straffrättskommittén, SOU 1940: 20

och att tiden var mogen för att "fullt ut och över hela linjen likställa naturprodukter med kulturprodukter såsom föremål för stöld och andra tillgreppsbrott." Enligt kommittén skulle grundsatsen vara att fast sak behandlas lika som lös sak.[9] I övergångsbestämmelserna stadgades att borttagandet av listan på åverkansobjekt ur lagen inte skulle medföra ändring i gällande rätt.[10]

I anslutning till frågans behandling vid riksdagen 1942 väckte Östen Undén tillsammans med andra riksdagsledamöter motioner i första och andra kammaren om att lagförslaget borde ändras så att den dittillsvarande gränsen mellan stöld och åverkan i princip upprätthölls,[11] då man framförde att

I förslaget ingår emellertid en ändring i gällande lag som är till sitt värde synnerligen tvivelaktig. En väsentlig del av det nuvarande kapitlet om åverkan föreslås upphävd, varvid där behandlade brott i stället skulle ingå under kapitlet om stöld.
Östen Undén, Åke Holmbäck, Ruben Wagnsson, C. P. Olsson och Verner Hedlund, Motioner i första och andra kammaren 1942

Vid lagutskottets behandling av frågan vid samma riksdag vann motionärerna framgång och fick igenom att lagförslaget enligt propositionen ändrades och de relevanta stadgandena i äldre lag skulle fortsätta att gälla, om än under nytt paragrafnummer. Under förevändning att åverkan har beröringspunkter även med skadegörelse hänvisades frågan till straffrättskommitténs fortsatta arbete.[12]

Straffrättskommittén framlade 1945 i enlighet Undéns motion och lagutskottets yttrande ett nytt lagförslag där listan på åverkansobjekt fanns kvar och ävenså principen att alla har rätt att ta andra naturalster än de uppräknade.[13]

   

Två modeller används för att förklara hur det kommer sig att t. ex. bärplockning är tillåtet. Enligt den första är endast kulturprodukter underkastade äganderätt och naturalster är enligt huvudregeln fria att tillgodogöra sig. Den civilrättsliga indelningen i fast och lös egendom saknar betydelse; straffrättsligt är endast flyttbara föremål, som utgör kulturprodukter, stöldobjekt. Undantag från huvudregeln är de objekt som finns upptagna på listan över åverkansobjekt. Under vissa omständigheter skall åverkan bedömas som stöld.


Enligt den andra modellen är även "tillbehör till fast egendom", utan åtskillnad mellan kulturprodukter och naturalster, underkastade äganderätt. Snatteri och åverkan är privilegierade brott. Rätten att plocka bär och svamp förklaras med doktrinen om oskyldigt nyttjande.[14]

Se ävenRedigera

NoterRedigera

  1. ^ https://lagen.nu/1962:700#K12P2
  2. ^ https://lagen.nu/1962:700#K12P2S2
  3. ^ Sverige. Lagkommittén (1832). Förslag till allmän criminallag. Stockholm : Johan Hörberg. Libris 410640. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:F%C3%B6rslag_till_Allm%C3%A4n_Criminallag.djvu. ”Kap. 27. Olofligt ingrepp i annans nyttjanderätt till fast egendom, i ändamål att dermed bereda sig sjelf nytta, förekommer i lagen under benämning af åwerkan. Så kallas äfwen i wissa fall sjelfwa tillgreppet af något, som till egendomen hörer, när det sker i afsigt att sig det tillegna; och Lagstiftaren har antagit den skilnad emellan sådan åwerkan och tjufnad, att, ibland annat, tillgrepp af wexande wilda träd, som genom naturens egen åtgerd uppkommit, ej anses såsom tjufnad, när träden icke, genom derå nedlagdt arbete, blifwit förwandlade till wed, gärdsel eller annat hushållsbehof.” 
  4. ^ Thyrén, Johan C. W. (1908). ”Kap.20”. Kommentar till strafflagen Kap.20.. Lund: Gleerup. Libris 779457. ”5. Kulturprodukt. I öfverensstämmelse med den historiska utvecklingen af det privata förmögenhetsbegreppet, och med den derpå fotade allmänna rättsåskådningen (hvilken ställer tillgrepp af t. ex. äpplen i trädgård på stort afstånd från tillgrepp af löf å skogsträd, och, än mer, af lingon o. d. i skog och mark), gör straffrätten alltjemt stor skillnad emellan sådana saker, som framställa sig såsom rena »naturprodukter» och sådana, som mer eller mindre objektivera menskligt arbete, »kulturprodukter». Under det kulturprodukterna, såvidt de uppfylla öfriga reqvisitmomenter, alltid äro tjufnadsobjekter, indela sig motsvarande naturprodukter i tre kategorier: 1) de som stundom utgöra tjufnadsobjekter (20: 2), stundom (under vissa förutsättningar med hänsyn till värde eller brottssubjekt) åverkansobjekter: växande träd och vissa delar deraf; 2) de som alltid utgöra åverkansobjekter: växande gräs på naturlig äng, vindfälle etc. (vare sig de falla under 24: 3 eller 24: 4); 3) de som aldrig utgöra vara sig tjufnads- eller åverkansobjekter, alltså öfverhufvud icke äro straffskyddade: skogsbär, svampar etc. – Härvid är emellertid att märka, att naturprodukterna genomgående blifva, att betrakta såsom kulturprodukter, så snart de genom menskligt arbete hopsamlats etc., utan att de behöfva hafva undergått någon substantiell förändring. Fällda träd, slaget gräs (från naturlig äng), hopplockadt vindfälle, tång, lingon, svampar o. s. v. objektivera i detta skick menskligt arbete och hafva förvandlat sig q. h. till kulturprodukter, äro således samtliga (oafsedt qvantum och brottssubjekt!), tjufnadsobjekter.” 
  5. ^ Strömman, Thor (1905). ”Strafflagen kap. 20.”. Kommentar till 20 och 21 kap. strafflagen: (Olofligt tillgrepp och rån). Stockholm: Norstedt. Libris 676893. ”Själffallet är, att det är sakens flyttbarhet i naturlig mening, som härvidlag är afgörande, sålunda oberoende af de civilrättsliga reglerna (t. ex. i lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895).” 
  6. ^ Thyrén, Johan C. W. (1920). Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 3, Förmögenhetsbrotten, d. 1. Lund: Gleerup. ”Att tillgrepp sker därigenom, att ett förut med en fastighet sammanhängande föremål avskiljes från fastigheten, är i och för sig icke ägnat att straffrättsligen inverka på gärningens bedömande, då straffrätten icke, vid uppställande av tjufnadsrekvisitet, har någon anledning att fästa avseende vid den civilrättsliga skillnaden mellan fast och lös sak. Det kan för straffrätten härvid endast komma an på, huruvida saken faktiskt har förflyttats.” 
  7. ^ Thyrén, Johan C. W. (1908). ”Kap.20”. Kommentar till strafflagen Kap.20.. Lund: Gleerup. Libris 779457. ”2. Flyttbarhet. Denna rent fysiska egenskap att vara lösgjord, flyttbar i motsats till den fasta marken och hvad dermed sammanhänger, bör icke förvexlas med den juridiska egenskapen af lös sak )( fast (L. 24/5 1895). Den genomgripande inverkan, som sistnämnda skillnad utöfvar inom många områden af rätten, hvilar på helt annan grund än föreliggande inskränkning i tjufnadsreqvisitet (t. ex. på nödvändigheten att, jemlikt lifvets regel, vid aftal om »fastighet» afgöra, hvad omfång kontrahenterna böra anses hafva förutsatt hos nämnda begrepp). Försåvidt blott föremålet låter sig flyttas, kan tjufnad icke på den grund uteslutas, att föremålet rättsligen betraktas såsom ingredierande del af en fastighet (äfven om t. ex., såsom i ett utländskt rättsfall förekommit, ett helt hus genom särskilda mekaniska åtgärder lyftes på rullar och bortföres).” 
  8. ^ Thyrén, Johan C. W. (1920). Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 3, Förmögenhetsbrotten, d. 1. Lund: Gleerup. Libris 1836509. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:F%C3%B6rberedande_utkast_till_strafflag_Speciella_delen_3_F%C3%B6rm%C3%B6genhetsbrotten_d_1.djvu 
  9. ^ Straffrättskommittén (1940). ”20 Kap.”. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott.. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1940:20. Stockholm. Libris 1164147 
  10. ^ Straffrättskommittén (1940). Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott.. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1940:20. Stockholm. Libris 1164147. http://sv.wikisource.org/wiki/Sida:SOU_1940_20.djvu/245 
  11. ^ Sveriges riksdag. Motioner i Första kammaren 1942. Nummer 16
  12. ^ Sveriges riksdag. Första lagutskottets utlåtande 1942 nummer 18, ss 28 f.
  13. ^ Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, SOU 1944:69, 24 kap. "Den nu föreslagna regleringen skiljer sig vidare från kommitténs tidigare förslag [ 390 ]därigenom, att uppräkningen av vilka naturprodukter som äro jordägaren förbehållna bibehållits i strafflagen och ej förts till en övergångsbestämmelse. Därigenom tillgodoses ett under behandlingen av kommitténs tidigare förslag framfört önskemål att, till dess uttryckliga civilrättsliga regler i ämnet erhållits, den envar tillkommande rätten att taga andra naturprodukter än de uppräknade skall kunna utläsas ur strafflagen."
  14. ^ Manner, Eero Johannes. ”Allmänheten friluftslivet och äganderätten” (på svenska). Det 23. nordiske juristmøde i København 1963 (Köpenhamn: Det Juridiske Fakultet, Københavns Universitet) 23. https://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:TQXSi4dPVKAJ:jura.ku.dk/njm/23/23_20.pdf/+&hl=sv&gl=se&pid=bl&srcid=ADGEESglgekpnY4tHWivLncPDu4__9LNC3ETeDJgNewNRaU_BflBO9tULTCf9wN1papN3uE9yb0NSktQQKcOSWztMlcWzPCnPW5mtBNgM32QoR7QRpguMWmHg1l6tMjfLXY45wO5hDwN&sig=AHIEtbQzkIp4fgV3L6fVVTZ4pVKZd9YUfw. Läst 3 februari 2013. ”I princip var allt detta likväl oskyldigt nyttjande av annans område, som redan från billighetssynpunkt kunde anses rättmätigt.”.