Yngste sons rätt
arvsrättsligt stadgande
Yngste sons rätt är en arvsrättsligt stadgande som innebär att den yngste sonen ärver en gård eller liknande. Det kallas även sistfödslorätt eller ultimogenitur.[1]
I nordisk rätt har den förekommit endast på Bornholm, där den uttryckligen erkänts genom en kunglig dansk förordning om "selveiergaardes arv" 14 oktober 1773.
"naar en selv-eier-gaard falder i arv, da er, efter Bornholm's gamle vedtægt, den yngste sön nærmest til sæde og adgang"; efter yngste sonen och hans efterkommande skulle närmast äldre son inträda "og, naar ingen sönner ere til, da iblandt dötrene den ældre frem for de yngre."
Förordningen upphävdes 1887.
Källor redigera
- ^ Ultimogenitur i Björn Collinder, Nya ordhandboken (1992)
- Yngste sons rätt i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)