Edward Charles "Whitey" Ford, född den 21 oktober 1928 i New York i delstaten New York, död den 8 oktober 2020 i Lake Success i delstaten New York, var en amerikansk professionell basebollspelare som spelade 16 säsonger i Major League Baseball (MLB) 1950 och 1953–1967. Ford var vänsterhänt pitcher.

Whitey Ford i New York Yankees dräkt 1953.
Fords minnestavla i National Baseball Hall of Fame.

Ford skrev kontrakt med New York Yankees inför 1947 års säsong och spelade hela sin karriär för Yankees. Han är en av de största spelarna i den anrika klubbens historia, där han ligger etta genom tiderna i vinster (236), strikeouts (1 956), innings pitched (3 170,1), starter (438) och shutouts (45), trea i matcher (498) och tia i earned run average (ERA) (2,75).[1] 1974 bestämde Yankees att ingen spelare längre får bära Fords tröjnummer 16.

Bland Fords övriga meriter kan nämnas att han togs ut till tio all star-matcher (varav två per år 1960 och 1961). Han vann MLB:s Cy Young Award 1961. Han var med och vann World Series sex gånger (1950, 1953, 1956, 1958, 1961 och 1962). 1961 vann han World Series MVP Award. Han valdes 1974 in i National Baseball Hall of Fame.

Efter sin första säsong för Yankees 1950 tvingades Ford till ett två år långt uppehåll då han deltog i Koreakriget.

Ford kallades Whitey på grund av sitt ljusblonda hår. Han kallades även Chairman Of The Board.

Ford avled den 8 oktober 2020 i en ålder av 91 år.[2]

ReferenserRedigera

NoterRedigera

WebbkällorRedigera

Externa länkarRedigera