Wagnertuba

I denna artikel

används tonnamnen

B♭ och H.

Se olika skrivsätt.

Wagnertuba, även valthornstuba eller ringtuba, är ett bleckblåsinstrument som Richard Wagner lät bygga 1876, med syftet att överbrygga skillnaden i omfång och klang mellan valthorn och tromboner. Instrumentet har som ett valthorn ett böjt koniskt klockstycke, fyra ventiler som spelas med vänster hand och konformat munstycke - till skillnad från vanliga tubor, som har rak klockformad tratt (klockstycke), rundat munstycke och spelas med höger hand. Instrumentet finns i flera stämningar och storlekar.

Tenortuba och wagnertuba

Idag är de vanligaste wagnertuborna:

• tenor, stämd i B^♭, med tonomfånget mellan E₁ och f''
• bas, stämd i F, med tonomfånget mellan F₁ och c''

Wagnertuban används bland annat i Nibelungens ring och i Anton Bruckners symfoni 7, 8 och 9 samt i två exemplar i Igor Stravinskys Våroffer. Även Richard Strauss, Edgar Varèse och Arnold Schönberg har använt instrumentet i sina verk.

Referenser

Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner : guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. sid. 330. Libris 9818451. ISBN 9187184753