Solmisation
Solmisation[1][2] (ibland solmisering[3]) är att namnge tonerna i en durskala eller diatonisk skala med stavelser ämnade att uttala och sjunga. I europeisk musik introducerades tekniken i början 1000-talet av Guido av Arezzo,[1] genom hans namngivning av hexakorden. Den vanligaste formen för namngivning av toner är[4]
- do (ursprungligen ut)
- re
- mi
- fa
- sol
- la
- ti (ibland si)
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| B♭ och H.
|
| Se olika skrivsätt. |
vilka betecknade skalans sex första toner (c, d, e, f, g och a). På 1500-talet tillkom stavelse si för den sjunde tonen (h).[4] Stavelse ut utbyts ofta mot do. I vår tid används tonstavelserna i de flesta musikpedagogiska system, till exempel tonic sol-fa, tonika-do och Jaques-Dalcrozes solfège.[5]
I andra kulturers musik, till exempel den indiska, har man på liknande sätt infört en egen solmisering som märks i musikformen raga.
Se även
redigeraReferenser
redigera- ^ [a b] ”solmisation - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/solmisation. Läst 28 juni 2021.
- ^ ”Musikaliskt språk för alla”. Borås Tidning. 14 november 2008. https://www.bt.se/kultur/musikaliskt-sprak-for-alla/. Läst 26 december 2023.
- ^ ”solmisera | SAOB | svenska.se”. https://svenska.se/saob/?sok=solmisera. Läst 26 december 2023.
- ^ [a b] ”solmisation | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?unik=S_08663-0107.mCwW. Läst 26 december 2023.
- ^ Bra Böckers lexikon, 1979.