Öppna huvudmenyn

Tupolev Tu-16

ett sovjetiskt bombflygplan
(Omdirigerad från Tu-16)

Tupolev Tu-16 (NATO-rapporteringsnamn: Badger) var ett sovjetiskt jetdrivet bombflygplan med två motorer i vingroten. Det civila Tupolev Tu-104 utvecklades ifrån detta plan.

Tupolev Tu-16
Sovjetisk bild på ett Tupolev Tu-16
Beskrivning
TypBombflygplan
Besättning4
Första flygning27 april 1952
I aktiv tjänst1954 –
VersionerXian H-6
Tupolev Tu-104
Tupolev Tu-124
UrsprungSovjetunionen Sovjetunionen
TillverkareTupolev
Antal tillverkade1 509
Data
Längd34,80 meter
Spännvidd33,0 meter
Höjd10,36 meter
Vingyta165 m²
Tomvikt37 200 kg
Max. startvikt79 000 kg
Motor(er)2 × Mikulin AM-3M-500
Dragkraft2 × 93,2 kN
Prestanda
Max. hastighet1 050 km/h
Räckvidd med
max. bränsle
7 200 km
Max. flyghöjd12 800 meter
Beväpning
Beväpning6-7 × 23 mm NR-23 automatkanoner
Bomber9 000 kg
Robotar1 × K-10S (AS-2 Kipper)
1 × KSR-5 (AS-6 Kingfish)
2 × KS-1 Komet (AS-1 Kennel)
2 × KSR-2 (AS-5 Kelt)
Ritning
Tupolev Tu-16.svg
Ritning av Tupolev Tu-16

HistoriaRedigera

Under tidigt 1950-tal saknade Sovjetunionen fortfarande ett jetdrivet bombplan och man var tvungen att förlita sig på äldre propellerdrivna flygplan som Tupolev Tu-4. Flygplanstillverkaren Tupolev fick år 1950 i uppdrag att utveckla ett nytt tungt jetdrivet bombplan med överljudsfart. Den första prototypen, Tupolev Tu-88 flög i april 1952 och efter ha slagit konkurrenter som Iljusjin Il-46 så kom planet i produktion i december samma år. Planen togs officiellt i tjänst av det sovjetiska flygvapnet 1954 och kom att tillverkas i över 1 000 exemplar fram till kalla krigets slut. Planet kom att bli en symbol för sovjetiskt bombflyg i flera decennier. Planet övertogs av ryska flygvapnet efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 och fortsatte där i tjänst fram till 1993, då de togs ur bruk och delvis ersattes av nyare plan som Tupolev Tu-22M.

Under den tid då flygplanet ingick i det strategiska sovjetiska bombflyget övades regelbundet anflygningar över Östersjön i en slinga från norra Estland och ned till Kaliningrad. Sådana övningar genomfördes ofta nattetid. Anfallsförbanden uppträdde då alltid i sammanhållna grupper om tre flygplan med 4 - 6 km lucka i flygriktningen mellan grupperna. Höjden var i allmänhet 4000 - 6000 m och farten ca. M 0,95. De flygförband som hade TU-16 var bland annat stationerade i Ukraina och Vitryssland. Bombflyget hade inte tillgång till hangarer till flygplanen annat än för ett fåtal som var på verkstad. Det innebar att den amerikanska satellit-spaningen dygn för dygn kunde följa var flygplanen var baserade. NATO:s underrättelsetjänst hade goda möjligheter att följa ändrade baseringar. Basering krävde landningsbanor med en längd av ca. 3 500 m.

Kina fick 1958 ritningarna till planet och började med hjälp av Sovjet producera planet till sitt eget flygplan i mitten av 1960-talet. Idag är det bara det kinesiska flygvapnet som fortfarande flyger med planet i aktiv tjänst. Där går planet under beteckningen Xian H-6.