Öppna huvudmenyn

Toke Gormsen, skånsk storman under slutet av 900-talet som är känd genom texten på tre runstenar insatta i muren till Torna Hällestad kyrka.

Texterna på runstenarna lyder i översättning: [1]:

”Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, hans hulda herre. Han flydde icke vid Uppsala. Satte kämpar efter sin broder sten på berget (dvs. högen). Står fast (med) runor. De Gorms Toke gingo närmast.”

”Asgot reste sten denna efter Ärre, broder sin. Men han var hirdman (åt) Toke. Nu skall stå, sten på berget (dvs. högen).”

”Asbjörn, hirdman (åt) Toke, satte sten denna efter Toke, sin broder.”

Texterna åsyftar ett slag vid Gamla Uppsala, som identifierats med slaget vid Fyrisvallarna ca 980.

Åke Ohlmarks konstaterar 1978 att Toke benämnes ”hulda drott” (originalet: hulan trutin), jfr översättningen ”hulda herre” ovan. Han konstaterar också att begreppet ”drottinn” i originaltexterna från denna tid endast användes om kungar och jarlar. Ordet ”broder” i texterna ska inte uppfattas som köttslig broder utan som broder i kampen.

Man har antagit att den Gorm som omtalas som Tokes far varit den danske kungen Gorm den gamle, död troligtvis 959. [2]. Det faktum att Toke i striden omgivits av sin hird samt beteckningen drott skulle styrka detta. Antalet stenar som omtalar Toke tyder också på att han innehaft en hög värdighet. Torna Hällestad ligger också i direkt anslutning till Dalby kyrka, ett centrum för de tidiga danska kungarna.

I bevarat skriftligt källmaterial omtalas dock endast tre barn till kung Gorm: Knut, Harald Blåtand och Gunhild. Samtliga dessa källor är dock nedtecknade långt i efterhand medan runinskrifterna är samtidsdokument.

Möjligen har de danska skåningarnas ståndaktighet och tapperhet framhållits i runinskrifterna ifråga för att avskilja dessa från de övriga danskarnas svek vid slaget vid Fyrisvallarna.

NoterRedigera

  1. ^ Denna översättning följer Lars Magnar Enoksens text, den forskare som i modern tid mest arbetat med de skånska runstenarna.
  2. ^ Lars Magnar Enoksen hävdar med bestämdhet denna tes 1999.

KällorRedigera

  • Åke Ohlmarks: 100 svenska runinskrifter. Borås 1978.
  • Lars Magnar Enoksen: Skånska runstenar. Lund 1999.

Externa länkarRedigera