The Jam
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
The Jam var en rockgrupp från Woking i södra England, aktiv mellan 1974 och 1982.
| The Jam | |
 | |
| Bakgrund |  Woking, England |
|---|---|
| Genrer | Rock, new wave, punkrock |
| År som aktiva | 1974–1982 |
| Skivbolag | Polydor, RCA, American Recordings, Warner Bros. |
| Relaterade artister | The Style Council, From the Jam, Time UK, Sharp |
| Medlemmar | |
| Paul Weller Bruce Foxton Paul "Rick" Buckler | |
| Tidigare medlemmar | |
| Steve Brookes | |
HistoriaRedigera
The Jam bildades 1974 av sångaren och låtskrivaren Paul Weller tillsammans med vännen Steve Brookes. De första åren var uppsättning och medlemmar skiftande, men efter Brookes avhopp hösten 1975 bestod gruppen av Weller (sång/gitarr), Bruce Foxton (bas/sång) och Paul "Rick" Buckler (trummor).
Paul Weller (född 25/5 1958) var redan tidigt mycket musikintresserad. Han började skriva låtar i 13-årsåldern inspirerad av The Beatles och 1950-talets rock. Dessa influenser var tydliga i The Jams allra tidigaste alster. Men efter att ha hört pubrockbandet Dr. Feelgood (och imponerats av deras gitarrist Wilko Johnson) och något senare Sex Pistols tog Weller dock bandet i en helt annan, betydligt mer aggressiv riktning.
Efter idogt promotionarbete och genom att associera sig med den gryende punkrörelsen skrev bandet tidigt 1977 skivkontrakt med Polydor. De debuterade samma år med den punk- och The Who-inspirerade singeln "In the City" och en efterföljande LP med samma namn.
Trots beskyllningar för retroplagiarism tidigt i karriären blev The Jam på några få år ett av de mest älskade engelska banden. De fick sin första engelska singeletta med "Going Underground" (1980) och var en av de få grupper i punkens kölvatten som överlevde bakslaget efter rörelsens "död". Med de innovativa postpunkproduktionerna Setting Sons, Sound Affects och The Gift skrev de in sig i musikhistorien. Bandet fick med tiden en stor och fanatiskt trogen skara fans. The Jam blev framgångsrika både i Europa, Japan och Australien, men lyckades aldrig att slå i USA. Kanske berodde detta på att de i både stil och uttryck var mycket brittiska. När Weller, som med sin modsimage och politiska frispråkighet blivit något av en ledargestalt för många unga, upplöste gruppen på hösten 1982 var de Storbritanniens överlägset populäraste rockgrupp.
Weller fortsatte med det löst sammanhållna och till en början mycket framgångsrika projektet The Style Council. Idag är han en av Englands mest kända soloartister. Bruce Foxton försökte sig på en solokarriär och gav 1983 ut albumet Touch Sensitive på Polydor, men satsningen misslyckades. 1990 blev han medlem i nordirländska punkveteranerna Stiff Little Fingers. Buckler startade bandet Time UK strax efter The Jams splittring, men det upplöstes efter en kort tid.
Foxton och Buckler bildade tillsammans From The Jam under 2007, en grupp som framför låtar från hela The Jam:s karriär. Under de följande två åren turnerande de i Storbritannien, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland. Hösten 2009 lämnade Rick Buckler From The Jam och ersattes av Mark Brzezicki. Paul Weller har aldrig varit aktuell för någon återförening, tvärtom har han officiellt förkastat idén.
MusikRedigera
Musikaliskt utvecklades The Jam kraftigt under de sex år de kontinuerligt släppte skivor. Från början lät de mer eller mindre som en blandning av 1960-talets modsband (The Who, Small Faces med flera) och punkrock. Med hjälp av Foxtons mycket melodiösa, med tiden på gränsen till virtuosa, basspel och Wellers förmåga att spela både komp- och leadgitarr samtidigt utnyttjade de det begränsade trioformatet till fullo.
Efter att i perioder ha dragit åt både psykedelia och socialrealism à la The Kinks var The Jam mot slutet av sin karriär kraftigt influerade av samtida svart musik som modern funk och electro, men även av traditionell soul. När Paul Weller lämnade bandet var det delvis för att han ansåg att rockbandets form stod i vägen för hans utveckling som musiker.
Diskografi (i urval)Redigera
- 1977 – In the City (Polydor)
- 1977 – This Is the Modern World (Polydor)
- 1978 – All Mod Cons (Polydor)
- 1979 – Setting Sons (Polydor)
- 1980 – Sound Affects (Polydor)
- 1982 – The Gift (Polydor)
- 1982 – Dig the New Breed (liveskiva, Polydor)
- 1992 – Extras (extramaterial och alternativa tagningar, Polygram)
- Singlar i urval
- 1977 – In the City (Polydor)
- 1978 – Down in the Tube Station at Midnight (Polydor)
- 1979 – Strange Town (Polydor)
- 1979 – When You're Young (Polydor)
- 1979 – The Eton Rifles (Polydor)
- 1980 – Going Underground (Polydor)
- 1980 – Start! (Polydor)
- 1981 – Funeral Pyre (Polydor)
- 1981 – Absolute Beginners (Polydor)
- 1982 – Town Called Malice (Polydor)
- 1982 – Beat Surrender (Polydor)
EfterföljareRedigera
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör The Jam.- Officiell webbplats
