Summum ius, summa iniuria (latin: 'högsta rätt, högsta orätt') är en rättsvetenskaplig maxim för det rättsliga missförhållandet när den högsta rätten leder till högsta orätt, när en alltför drakonisk lagtolkning leder till orättvisa,[1] exempelvis att olagliggöra nödvändiga gärningar vid nöd.

Uttrycket förekommer första gången känt hos Cicero i dennes De Officiis I, 10,[1] men kan troligen härledas till den grekiska antikens rättsvetenskap. Lagtillämpning borde enligt denna ske enligt rättsprincipen epikeia, det vill säga omsorgsfullt och med hänsyn till gärningens tid, plats och person.[2]

Hos Terentius lyder tolkningen av maximen att en rigorös lagtolkning är rigorös orättvisa. I Terentinus komedi är detta ett slag av orättvisa som finns i världen. Nära denna orättvisa är lagvrängning, och maximen att fler lagar ger mer orättvisa.[2]

NoterRedigera