Sundagylling

fågelart i Sydostasien
(Omdirigerad från Strimgylling)

Sundagylling[2] (Oriolus xanthonotus) är en fågel i familjen gyllingar inom ordningen tättingar.[3]

Sundagylling
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGyllingar
Oriolidae
SläkteOriolus
ArtSundagylling
O. xanthonotus
Vetenskapligt namn
§ Oriolus xanthonotus
AuktorHorsfield, 1821

Utseende och läte redigera

Sundagylling är en streckbröstad gylling med rätt lång skär näbb och mörkröda ögon. Hanen är gul med glansigt svart på huvudet och mörka vingar. Honan är olivgrön. Sången är kort med melodisk, ofta med den sista tonen utdragen. Bland lätena hörs hårda "chew", likt en nötskrika.

Utbredning och systematik redigera

Strimgylling delas in i fyra underarter:[3]

Buktalargyllingen (O. consobrinus) kategoriserades tidigare som en del av xanthonotus, då med det svenska namnet strimgylling, men urskiljs sedan 2023 som egen art efter studier.[4]

Levnadssätt redigera

Arten hittas i skogar och skogsbryn i lågland eller lägre bergstrakter, vanligen i trädkronorna. Den ses både enstaka, i par eller i artblandade flockar.

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2023 Oriolus xanthonotus . Från: IUCN 2023. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2023-2. Läst 11 december 2023.
  2. ^ BirdLife Sverige (2023) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi :  10.14344/IOC.ML.13.1.
  4. ^ Rheindt FE, MY Wu, N Movin & KA. Jønsson. 2022. "Cryptic species-level diversity in Dark-throated Oriole Oriolus xanthonotus," Bulletin of the British Ornithologists’ Club 142(2), 254-267

Externa länkar redigera