Ruwenzori

bergskedja i centrala Afrika
(Omdirigerad från Ruwenzoribergen)

Ruwenzori (engelska/baganda: Rwenzori[1]), historiskt ofta benämnt "Månbergen",[2] är en 130 km lång bergskedja/bergsmassiv i centrala Afrika. Det är beläget på gränsen mellan Uganda och Kongo-Kinshasa. Högsta toppen Mont Ngaliema (i bergsmassivet Mount Stanley) når upp till 5 109 m ö.h. Tillsammans med de ännu högre Kilimanjaro och Mount Kenya är Ruwenzori de enda afrikanska bergen med permanent snöklädda bergstoppar.

Ruwenzori
(Rwenzori)
horst
Vy upp mot Ruwenzori.
Vy upp mot Ruwenzori.
Läge Kongo-Kinshasa, Uganda
 - höjdläge 5 109 m ö.h.
 - primärfaktor 3 951 m 
Ålder 3 miljoner år
Enklaste rutt Sten/isklättring
Bestegs först 1906 av Luigi Amedeo och hans följe
Geonames 206041
Koordinater 0°23′09″N 29°52′18″Ö / 0.38583°N 29.87167°Ö / 0.38583; 29.87167

Geologi och geografi redigera

Bergskedjan är en avlång horst, bestående olika kristallina bergarter som gnejs, amfibolit, granit och kvartsit.[3] Bergsmassan ligger i ett aktivt jordbävningsområde, i västra delen av det Östafrikanska gravsänkesystemet. Den skapades för tre miljoner år sedan,[4] när urberget "pressades uppåt på grund av oerhörda krafter med ursprung djupt under jordskorpan".[5] Den här horstbildningen särade på ursjön Obweruka och skapade två av dagens stora afrikanska sjöar – Albertsjön och Edwardsjön – liksom den mindre Georgesjön[6] utefter kanten av den västliga delen av riftsystemet. Ruwenzori är alltså en av de få höga bergsmassorna i östra Afrika som inte har vulkaniskt ursprung.

 
Ngaliematoppen på Mount Stanley är bergskedjans högsta topp.

Bergskedjan är uppbyggd av sex olika bergsmassiv, åtskilda av djupa dalar. Mount Stanley-massivet är det högsta av massiven, med Ngaliematoppen som högsta topp. Bergen består mest av metamorfa bergarter, och de tros ha blivit lutade och ihoptryckta genom plattektoniska rörelser. Ruwenzori befinner sig i ett extremt regnrikt område, och bergen är ofta molntäckta.

De sex bergsmassiven[5] (med urval av toppar) redigera

Mänsklig historik redigera

 
Ornitologen James P. Chapin, under 1925 års expedition till Ruwenzori.

Bergsmassivet var möjligen känt i Medelhavsområdet redan runt år 150 e Kr. Då ritade geografen Klaudios Ptolemaios ett berg mellan två flodarmar, på en något skissartad[7] karta över Afrika. Detta födde legenden om "Månbergen" vid Nilens källa.

Dessa mytiska berg fascinerade och förbryllade slavhandlare, upptäcktsresanden och andra. 1864 fann Samuel White Baker fram till Albertsjön, en av Nilens källsjöar,[8] och spred därefter ryktet om områdets höga berg. Själva Ruwenzori upptäcktes då inte, och de passerade området utan att se annat än molntäckta höjder. Bakers skriverier lockade fler forskningsresande till området, inklusive amerikanen Henry Morton Stanley. 1889 fick han, som förste västerlänning, se Ruwenzori och kopplade då samman upptäckten med månbergsmyten. Stanley myntande också namnet Ruwenzori, genom att slå samman två olika lokala beteckningar.[2]

Fram till 1905 gjordes ett antal olika misslyckade försök att bestiga Ruwenzori. Först 1905 genomförde den första egentliga bergsklättringen av alpinistkaraktär, i en expedition anförd av Douglas William Freshfield. Ngaliematoppen nåddes första gången 1906,[7] av ett bergsklättrarlag på elva man (bland dem fotografen Vittorio Sella) lett av Ludvig Amadeus, hertig av Abruzzerna.

Flora och fauna redigera

 
Nedre Bigo-mossen på 3 000 meters höjd, med en gigantisk lobelia i förgrunden.

I Ruwenzori finns fem skilda vegetationszoner, beroende på höjd över havet:

5. afro-alpin fjällhed/mosse (4 000–4 500 m)
4. ljunghed (3 000–4 000 m)
3. bambu/mimulopsis (2 500–3 500 m)
2. molnskog (2 000–3 000 m)
1. gräs (1 000–2 000 m)

Dimskogar täcker de lägre delarna av bergen, medan snö och små glaciärer finns på de högsta topparna.[4] På högre höjder når en del växter ovanlig storlek, exempelvis lobelia. Vegetationen på Ruwenzori är unik för bergsmiljöerna i Ekvatorialafrika.[9]

Ruwenzori täcks delvis av två nationalparker, Ruwenzoribergens nationalpark på den ugandiska sidan och Virunga nationalpark väster om gränsen. Båda nationalparkerna är upptagna på Unescos världsarvslista.

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, 1 mars 2013.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 1 mars 2013.

Noter redigera

  1. ^ Not: Rwenzori är sedan 1980 den officiella ugandiska stavningen, mer anpassad till det lokala uttalet. Jämför Rwanda (tidigare skrivet Ruanda på bland annat svenska).
  2. ^ [a b] "Uganda: Ruwenzori". DN.se, 2005-08-29. Läst 1 mars 2013.
  3. ^ ”Climate Change and the Aquatic Ecosystems of the Rwenzori Mountains” (på engelska). Makerere University och University College London. 15 september 2007. Arkiverad från originalet den 11 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120211202631/http://www2.geog.ucl.ac.uk/~rtaylor/rwenzori.htm. Läst 2 mars 2013. 
  4. ^ [a b] "Ruwenzori". NE.se. Läst 1 mars 2013.
  5. ^ [a b] ”Rwenzori Mountains National Park” (på engelska). Rwenzori Abruzzi. 27 maj 2006. Arkiverad från originalet den 5 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080305014225/http://www.rwenzoriabruzzi.com/mountains.html. Läst 1 maj 2013. 
  6. ^ Wayland, E. J. (July - Dec., 1934). ”Rifts, Rivers, Rains and Early Man in Uganda” (på engelska). The Journal of the Royal Anthropological Institute of Great Britain and Ireland (Royal Anthropological Institute of Great Britain and Ireland) 64: sid. 333–352. doi:10.2307/2843813. 
  7. ^ [a b] Race to map Africa's forgotten glaciers before they melt away i The Guardian, 2012-06-03. Läst 2 mars 2013. (engelska).
  8. ^ "Samuel White Baker". NE.se. Läst 2 mars 2013.
  9. ^ H. Peter Linder and Berit Gehrke (2 mars 2006). ”Common plants of the Rwenzori, particularly the upper zones” (på engelska) (PDF). Institute for Systematic Botany, Zürichs universitet. Arkiverad från originalet den 30 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080530005602/http://www.systbot.unizh.ch/datenbanken/rwenzori/Rwenzori_desktop.pdf. Läst 2 mars 2013.