Öppna huvudmenyn

"Rosen" är en dikt från 1811 av Per Daniel Amadeus Atterbom.

Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag —
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn,
smycka de vårensskönaste barn:
kinder av purpur, mun av korall!
Pärlor om halsen av daggens kristall!

[...]

I ensliga valvet av bok och av lind,
han kysser skön jungfrun på glödande kind;
Den rodnar, lik jorden, av vällustens vin,
vid brudkvälls-musiken från surrande bin.

[...]

Ett hjärta blott slår i det eviga Allt!
En lag blott jag lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod.
Och alla sig läska ur varandets flod.

[...]

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft
och nektarchampagnens astraliska saft
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

– första, andra, sjätte, nionde och sista versen

Externa länkarRedigera