"Rosen" är en dikt från 1811 av Per Daniel Amadeus Atterbom.
| ”
|
Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag —
skänkte mig hulda nornors behag.
Spinnande årens ändlösa garn,
smycka de vårensskönaste barn:
kinder av purpur, mun av korall!
Pärlor om halsen av daggens kristall!
[...]
I ensliga valvet av bok och av lind,
han kysser skön jungfrun på glödande kind;
Den rodnar, lik jorden, av vällustens vin,
vid brudkvälls-musiken från surrande bin.
[...]
Ett hjärta blott slår i det eviga Allt!
En lag blott jag lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod.
Och alla sig läska ur varandets flod.
[...]
Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft
och nektarchampagnens astraliska saft
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.
|
„
|
| – första, andra, sjätte, nionde och sista versen
|
Wikisource har originalverk relaterade till Rosen. 