Ringaren i Notre Dame

roman av Victor Hugo
(Omdirigerad från Ringaren i Notre Dame (bok))

Ringaren i Notre Dame (även Ringaren i Notre-Dame;[1] fransk originaltitel: Notre-Dame de Paris) är en skräckromantisk medeltidsroman. Den skrevs av Victor Hugo 1831 och har blivit en av hans mest kända berättelser. Romanen har blivit föremål för ett stort antal bearbetningar i olika medier, och en klassisk film från 1939 har Charles Laughton i titelrollen.

Ringaren i Notre Dame
(Ringaren i Notre-Dame)

Roman
Illustration från första utgåvan 1831
Illustration från första utgåvan 1831
FörfattareVictor Hugo
OriginaltitelNotre-Dame de Paris
OriginalspråkFranska
LandFrankrike Frankrike
ÄmneMedeltiden
Utgivningsår1831

Beskrivning redigera

Berättelsen utspelar sig i Paris på 1400-talet. Quasimodo, den vanskapte ringaren i Notre-Dame, med sitt enda öga och sina otäcka vårtor, blir förälskad i den vackra Esmeralda. Hon sägs vara ett hittebarn som tagits om hand av romer. Esmeralda blir anklagad för häxeri samt mord och blir dömd till döden, och Quasimodo försöker då rädda henne.

Teman redigera

Berättelsen är inte skriven i helt kronologisk ordning; den utspelar sig huvudsakligen år 1482 men innehåller en del återblickar, samt en del historiska utvikelser där det är uppenbart att berättaren befinner sig hundratals år senare. Ingen av huvudpersonerna är alltså berättarjag.

Boken har en myllrande handling med väldigt många personer och händelser. Huvudpersonerna är Quasimodo, Esmeralda och ärkediakonen Claude Frollo. I början är det dock snarare den något bortkomne poeten Pierre Gringoire som är huvudperson.

Ett framträdande inslag i boken är hur dåligt det medeltida rättsväsendet fungerade; det beskrivs mycket tydligt i skildringarna av rättegångarna mot Quasimodo och Esmeralda. Ett ofta uppfattat budskap är att den som är vidrigt ful inte nödvändigtvis måste vara ond, då Quasimodo framstår som sympatisk. Detta får han dock inget erkännande för under sin livstid.

 
Västra fasaden av katedralen Notre-Dame de Paris.

Intrigen med spädbarnen redigera

Mycket av handlingen har sin grund i att en grupp skurkaktiga romer rövade bort en liten flicka, den blivande Esmeralda, och lade dit Quasimodo istället. Det hände i Reims. Under något oklara omständigheter (historien berättas huvudsakligen i en dialog mellan några kvinnliga bipersoner) fördes Quasimodo sedan till ärkebiskopen, som skickade honom att lämnas som hittebarn i Notre Dame de Paris, där Claude Frollo tog sig an honom.

Esmeraldas mor, Paquette de Chantefleurie, var mycket förtvivlad över förlusten av dottern och gav sig av till Paris för att leva som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet, och bytte namn till Gudule. Hennes grannar i Reims trodde att hon hade begått självmord. År 1482 lever Gudule ett mycket asketiskt liv i sin cell och häver ur sig hat mot romer så fort hon får tillfälle utan att folk förstår varför.

Alla älskar Esmeralda redigera

Det som för handlingen framåt är i princip att alla på något vis älskar Esmeralda. Både Quasimodo och Claude Frollo blir olyckligt förälskade i henne, och den sistnämnde agerar ut det på ett synnerligen destruktivt sätt. Esmeralda är kär i en ståtlig vaktkapten som heter Phoebus; han är även förälskad i henne men är redan förlovad med en flicka av börd, Fleur-de-lys. Gringoire blir kär i Esmeralda ett litet tag men tröttnar sedan på henne och är på det hela taget mer intresserad av hennes get Djali. Gudule hatar Esmeralda så länge hon uppfattar henne som en rom, men ändrar helt inställning när det till slut framgår att hon är hennes dotter.

Folket i Mirakelgården – ett slags klubb för tjuvar, tiggare och lösdrivare som Esmeralda är med i – är i princip beredda att gå i krig för att rädda Esmeralda, vilket urartar i blodiga kravaller utanför Notre Dame.

Bearbetningar redigera

 
Esmeralda ger Quasimodo vatten. Teckning av Gustave Brion.

Hittills har alla filmatiseringar avvikit något från den ursprungliga texten, några ger den till och med ett lyckligt slut, som i den klassiska filmen från 1939 med Charles Laughton som Quasimodo och Maureen O'Hara som Esmeralda (även om Quasimodo där förlorar henne till Gringoire i denna version). Den franska filmen från 1956 med Anthony Quinn och Gina Lollobrigida, är en av få versioner som slutar nästan precis som romanen, men där är andra delar av historien ändrad. Till skillnad från de flesta andra filmatiseringarna har Disney-versionen från 1996 ett slut som är inspirerat av en opera skapad av Hugo själv.

Musikalen Notre-Dame de Paris är baserad på boken, som också har inspirerat till baletten Esmeralda. Den finns också som opera av Franz Schmidt, då benämnd "Notre Dame". Historien hade också ett uruppförande 3 april 2009 som balett av den svenske koreografen Pär Isberg.

Filmatiseringar i urval redigera

Se även redigera

Referenser redigera

  1. ^ "Ringaren i Notre-Dame". Boksidan.net. Läst 30 april 2013.

Externa länkar redigera