Stegsnok[6][7] (Zamenis scalaris)[4] är en ormart som beskrevs av Schinz 1822. Stegsnoken ingår i släktet Zamenis och familjen snokar.[8][5] Inga underarter finns listade.[8]
| Stegsnok Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Zamenis |
| Art | Stegsnok Zamenis scalaris |
| Vetenskapligt namn | |
| § Zamenis scalaris | |
| Auktor | (Schinz, 1822) |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
|
Elaphe scalaris KAHL 1980[2] Xenodon michahelles SCHLEGEL 1837[3] Coluber scalaris SCHINZ 1822[4] Rhinechis scalaris[5] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Beskrivning redigera
En lång, kraftig orm med gulaktig, rödbrun till mörkbrun ovansida med två mörkbruna längsstrimmor. Ungdjuren har tvärstreck mellan de två längsstrecken, som ger teckningen ett karakteristiskt, stegliknande utseende. Undersidan är otecknat grå hos de vuxna djuren, medan den är vit- till gulaktig med svarta fläckar hos unga individer. Längden varierar mellan 100 och 160 cm, även om de flesta individerna håller sig under 120 cm.[9]
Ekologi redigera
Stegsnoken är aktiv under skymningen och natten. Den föredrar soluppvärmda, steniga, tätbevuxna habitat, men kan också påträffas i glesare skogar, buskområden, åkerrenar, häckar, nära vatten samt i människopåverkade habitat som vingårdar, olivlundar, stenmurar och ruiner. Den kan gå upp till 2 200 m i bergen.[1] Arten är marklevande, men klättrar bra på väggar och i lägre vegetation. Den är aktiv och aggressiv; även om den saknar gift biter den våldsamt om den fångas. Födan består av smådäggdjur och fåglar. Små byten förtärs levande, medan större kvävs genom omslingring.[9]
Arten är äggläggande; honan lägger mellan 4 och 15 ägg i skyddade markpartier[1] under juli och augusti. Äggen kläcks efter 2 till 3 månader. De 10 till 25 cm långa ungarna lever på ödlor och större insekter som hopprätvingar.[9]
Utbredning redigera
Utbredningsområdet omfattar Iberiska halvön (med undantag av nordligaste Spanien) och södra Frankrike. Den har observerats i nordvästra Italien[1] och det finns en osäker förekomst i Marocko[10].
Status redigera
IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig, och populationen är stabil. Arten är vanlig i större delen av sitt utbredningsområde. Möjliga, lokala hot kan vara habitatförlust till följd av intensifierat jordbruk, och vägdöd på grund av att ormen kvällstid gärna uppsöker vägar, som är varma efter dagens solbestrålning.[1]
Källor redigera
- ^ [a b c d e] Juan M. Pleguezuelos, Paulo Sá-Sousa, Valentin Pérez-Mellado, Rafael Marquez, Marc Cheylan, Claudia Corti & Iñigo Martínez-Solano 2009 Rhinechis scalaris Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 11 maj 2014.
- ^ Kahl B, Gaupp P & Schmidt G (1980) Das Terrarium., Falken Verlag, Niederhausen (Germany), 336 pp.
- ^ Schlegel, H. (1837) Essai sur la physionomie des serpens. Partie Générale: xxviii +251 S. + Partie Descriptive: 606 S. + xvi., La Haye (J. Kips, J. HZ. et W. P. van Stockum)
- ^ [a b] Schinz, H. R. (1822) Das Thierreich eingetheilt nach dem Bau der Thiere als Grundlage ihrer Naturgeschichte und der vergleichenden Anatomie von dem Herrn Ritter von Cuvier. Vol. 2., J. G. Cotta, Stuttgart.
- ^ [a b] Zamenis scalaris i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 30 augusti 2020.
- ^ ”stegsnok”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/stegsnok. Läst 11 maj 2014.
- ^ ”Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby” (PDF, 765 kB). SJVFS 2019:15. Jordbruksverket. 28 mars 2019. Arkiverad från originalet den 17 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140517151255/http://www.jordbruksverket.se/download/18.26424bf71212ecc74b08000927/1242046843931/2003-02_a.pdf. Läst 26 maj 2021.
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (8 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/rhinechis+scalaris/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b c] Axel Kwet (2009). European Reptile and Amphibian Guide. New Holland Publishers. sid. 222–223. ISBN 978-1-84773-444-0
- ^ Peter Uetz, Jakob Hallermann. ”Rhinechis scalaris (SCHINZ 1822)”. Hamburgs zoologiska museum. http://reptile-database.reptarium.cz/species?genus=Rhinechis&species=scalaris. Läst 15 maj 2014.