Protuberanser kallas de enorma gas- och plasmamoln som kastas ut från solens yta, fotosfären. Dessa böjda gaspelare kan nå tusentals kilometer ut i rymden innan de antingen faller tillbaka på solens yta eller frigör sig och upplöses. De orsakas av solens starka magnetfält. I samband med protuberanser frigörs även laddade partiklar till solvinden.[1]
Hastigheten hos en protuberans ligger vanligen mellan 100 och 200 kilometer per sekund men är inte sällan åtskilligt högre. De varierar mycket i storlek och form. Somliga är eruptiva och utvecklas och försvinner inom loppet av några timmar, andra är "vilande" och kan ligga kvar tämligen oförändrade i åtskilliga veckor. Projicerade mot solskivan ser de ut som vanliga filament, varför det uppenbarligen är fråga om samma fenomen.
Den förste som observerade protuberanser var svensken Birger Wassenius.[2] Vid en total solförmörkelse över Göteborg den 2 maj 1733[3][a] observerade han "röda flammor" kring solranden. Wassenius observation glömdes bort, men vid en förmörkelse över Frankrike och Italien den 8 juli 1842 såg många observatörer samma fenomen. Därefter blev det rutin att planera för protuberansobservationer vid solförmörkelser.[4]
Anmärkningar redigera
- ^ Den 2 maj enligt den julianska kalendern, 13 maj enligt gregorianska kalendern.
Källor redigera
- ^ Comins, Neil F. (2019). Discovering the Universe (11th edition). New York: W. H. Freeman and Company. sid. 376-379. ISBN 978-1-319-24860-4
- ^ Bra Böckers lexikon, 1979.
- ^ ”Solförmörkelse på fredag”. esa.int. ESA. 28 juli 2008. https://www.esa.int/Space_in_Member_States/Sweden/Solfoermoerkelse_paa_fredag. Läst 15 augusti 2020.
- ^ Engvold, Oddbjørn. ”Protuberanser i solens korona” (på norska). Kosmos 1980 – Solen, Svenska Fysikersamfundets årsbok. sid. 101-110. ISBN 91-546-0277-7