Öppna huvudmenyn

Pettersson & Bendel är en svensk film från 1933 i regi av Per-Axel Branner.

Pettersson & Bendel
RegissörPer-Axel Branner
ManusGunnar Skoglund
Per-Axel Branner
SkådespelareAdolf Jahr
Semmy Friedmann
Birgit Sergelius
Isa Quensel
Elsa Carlsson
Sigurd Wallén
OriginalmusikEric Bengtson
ProduktionsbolagAB Wive
Premiär21 augusti 1933[1]
Speltid108 minuter
LandSverige Sverige
SpråkSvenska
IMDb SFDb

Innehåll

HandlingRedigera

Ett fartyg glider in i Stockholms hamn. En fripassagerare som varit gömd i lastrummet tar sig ner från båten via förtöjningslinorna. Han upptäcks och jagas på kajen men lyckas smita in under en presenning, där han stöter på den arbetslöse Kalle Pettersson, som logerar där för natten. Främlingen, som har markerat semitiskt utseende, säger sig ha blivit rånad på alla sina pengar. Kalle somnar in och morgonen efter frågar han den andre som av hunger äter av innehållet i en mjölsäck:

Pettersson: Du är jude, va?

Främlingen: Nej, nej, visst inte! [-] Min far var polack och min mor judinna, till hälften bara. Jag har varit i Sverige micket, sju gånger sammanlagt. Jag har blivit utvisad sju gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna.

Pettersson: Är det för att dom är så lätta att skoja med?

Främlingen: Nej, nej. Jag är ingen skojare. Jag bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Men om får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.

Den främmande föreslår att de skall göra affärer ihop men Pettersson avvisar hans förslag. Han antar att det blir han som i så fall får sitta av böterna. De skiljs åt men stöter ånyo på varandra när Pettersson sitter på det ölkafé, ”9:an”, där Petterssons käresta Mia arbetar. Hon är bekymrad över hans förmenta trolöshet mot henne. Den främmande presenterar sig som Josef Bendel. De två slår sig ihop och Pettersson ställer upp med det första startkapitalet - 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Bendel hyr ett rum till kontor av en gammal bekant, vilken känner honom under hans rätta identitet, Czardec.

Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel, Cleopatra, där Bendel säger att affärsidén går ut på att utnyttja kvinnlig fåfänga. De behöver pengar och Bendel föreslår att Pettersson skall låna av Mia. Han är först tveksam men han gör det till slut. Mia introducerar sin väninna Elsa, vars bror skapat en potatisskalare som visar sig vara gjord av metallavfall från en mekanisk verkstad och som följaktligen kostar ingenting på produktionssidan. Man engagerar Nilsson, vilken vi tidigare mött på kaféet då han sålt rakknivar, som sin försäljare.

Pettersson ser tilldragande ut i firmans representationskostym som Bendel sett till att skaffa. Han gör ett gott intryck på Agda Alvin, innehavare av en liten butik för handskar. Pettersson och Bendel lyckas göra sådan PR för butiken att den växer och blir en av Stockholms ledande i sin bransch. Verksamheten växer och man flyttar till ett större kontor. Man får ett erbjudande att köpa ett stort parti skrikblåsor, en leksak som går ut på att man blåser upp en liten gummiballong som sedan ger ljud till en liten skrikpipa som utgör munstycket. För att få kapital föreslår Bendel att Pettersson lånar 5 000 av Agda och samtidigt gör slut med Mia. Han lånar pengarna motvilligt och ingår senare också förlovning med Agda, trots att han redan är mer än förlovad med Mia. Skrikblåsorna blir snabbt en god affär.

Pettersson ångrar sig dock snabbt och vill betala tillbaka till Agda. Först uppsöks han av Elsa och hennes fästman, en fattig målare, för att tala med honom om Mia, som inte hört av Pettersson på mycket länge nu. De två karlarna startar ett jätteslagsmål på kontoret men försonas sedan lika snabbt igen. Bendel som bevittnat det hela blir orolig, särskilt när Petterson säger att han skall tala ut med Agda och säga att förlovningen bara var en affärsförbindelse. Bendel tar kontakt med Mia och arrangerar så att hon tror att Agda och Pettersson verkligen är kära i varandra. Pettersson bryter med Agda men då har Mia försvunnit och skickat tillbaka sin ring. Vi ser henne senare när hon går på kajerna och tittar ner i vattnet.

Vi ser hur polisen letar efter Bendel på kontoret men man klarar situationen genom att Nilsson låtsas vara Bendel. Bendel får ett samtal från hälsovårdsnämnden där man uppmanar att dra in skrikblåsorna, som orsakat en ”epidemi” bland skolbarnen, men han säger inget till de andra.. Samtidigt har Mia återvänt till kaféet och det framgår att hon väntar barn. Hon berättar att hon övervägt att begå självmord men avstått för barnets skull. Bendel föreslår samtidigt nu Pettersson att de skall dela på firman så att han får kapital till nya och större affärer, medan Pettersson övertar hela rörelsen för egen del. Pettersson går med på detta en smula motvilligt och tycker att Bendel har väl bråttom.

Pettersson återförenas med Mia. Samtidigt kommer folk från hälsovårdsnämnden och beslagtar hela lagret av skrikblåsor. Pettersson och Mia håller återförenings- och förlovningskalas när Nilsson kommer och berättar att han sett Bendel gå ombord på en båt destinerad till Reval. Pettersson skyndar dit i sällskap med Mia. Han går ombord och finner Bendel i en hytt, utrustad med ett falskt pass i Petterssons namn, som han tidigare fått ut med hjälp av ett stulet prästbetyg. Pettersson säger att han vet om bedrägeriet och tar tillbaka pengarna. Men han är inte förbannad, tillägger han. Men han kan inte följa Bendel upp på toppen för han är fortfarande samme Kalle Pettersson som tidigare. När han hoppat i land igen ser vi honom tillsammans med Mia. Hon viskar i hans öra om barnet som väntas. Först ser han lite allvarlig ut men sedan blir han strålande lycklig och utropar att barnet skall heta Kalle.

Om filmenRedigera

Pettersson & Bendel är en filmatisering av Waldemar Hammenhögs roman Pettersson & Bendel.[2] Filmen har anklagats för att vara antisemitisk. Bendel, som ges en stereotyp judisk framtoning i filmen, härstammar, som det så insinuant heter "någonstans österifrån". Filmen tar enligt tidningen Deutsche Allgemeine Zeitung (1935-07-19) "modigt upp ett mycket allvarligt rasmässigt problem, och ställer sund livsvilja mot en hämningslös ockrarmentalitet".[3]

De antisemitiska tendensen var den inte ensam om i svensk film vid denna tid. Antisemitismen på kontinenten (och då inte bara i Tyskland) var inte okänd när filmen hade sin svenska premiär i augusti 1933, ett drygt halvår efter det nazistiska maktövertagandet. Det skulle visserligen dröja ett par år innan antisemitismen skulle bli officiellt statssanktionerad med bland annat de så kallade Nürnberglagarna, men det förekom redan 1933 rapporter i svenska tidningar om en starkt växande antisemitism och judeförföljelser i Tyskland. Detta förklarar till exempel Karl Fredrikssons kommentar i sin recension i SSU:s tidskrift Frihet (1933 nr 19): Han menade visserligen att filmen hade en antisemitisk tendens men att den förmodligen var oavsiktlig. Det var dock betänkligt i dessa tider -”såvida man inte tänkte sälja den till nassarna i Tyskland”. Merparten av de samtida recensionerna andas en avsevärd grad av aningslöshet och man betonade tvärtom på flera håll vilket utmärkt porträtt som Semmy Friedmann gjorde i sin roll som Bendel. Karaktäristisk är till exempel Nils Beyers recension i Nya Dagligt Allehanda (1933-08-22): "en oljig liten halvjude med smygande gång och tvålade rörelser, slug som en räv och rädd som en hare". Från svenskt judiskt håll hördes bara enstaka uttryckta protester mot att Friedmann så att säga lånat sig till detta karikatyriska judeporträtt, som fallet var i en artikel i Judisk krönika september 1933 av Holger Ritter. Waldemar Hammenhög menade i en kommentar till denna att detta var överdrivet men sade sig förstå att vissa judar känna panikstämningar i dessa dagar. (Fönstret 1933 nr 11)

Ett par år senare hade filmen tysk premiär. Tidningsrapporter kunde meddela om judiska protester i samband med premiären vilket åtföljts av starka antijudiska demonstrationer av närmast kravallkaraktär. Filmen betecknades officiellt som ”staatspolitisch wertvoll” och blev uppenbart en stor kommersiell framgång i Tyskland där den distribuerades i långt fler kopior än vad som var brukligt för utländska filmer. Den blev under flera år ett återkommande inslag på den tyska repertoaren.[4] Den visades först i en textad version och sedan i en dubbad. Redan vid den tyska premiären förekom uppgifter om att den antisemitiska tendensen skulle ha förstärkts genom en tendentiös textning, men detta förnekades av Wivefilms direktör S.A.G. Swenson i ett uttalande som distribuerades av den tyska nyhetsbyrån D.N.B. (avtryckt i bland annat Film-Kurier 1935-07-19). Swenson betonade tvärtom att den svenska texten var skarpare än den tyska. När filmen visades i Danmark ett par år efter den svenska premiären hade den nyss haft sin uppmärksammade tyska premiär och Swenson intervjuades i samband med detta i Berlingske Tidende (1935-07-19). Han menade att man vid inspelningen inte haft en tanke på antisemitism utan det bara slumpade sig att det blev en jude men att detta inte hade något att göra med rasfördomar. Intervjuaren menade dock att filmen gjort ett judeovänligt uttryck vilket Swensom invände att det var intervjuaren den förste som sagt. När denne sade att även Joseph Goebbels också var av samma mening ursäktar Swenson med att han bara är affärsman och inte blandar sig i politiken.

Trots att den ingalunda var ensam i sin tid i svensk film med sin antisemitism (även om den kanske var mer uttalat tydlig än de flesta) är detta den enda film som stoppats i TV med anledning av detta medan många andra visats utan större protester (Trötte Teodor blev dock senare föremål för radionämndsanmälan, se kommentar till denna). Pettersson & Bendel var inplanerad för visning 1973 och TV:s programledning hade tänkt balansera filmen med ett efterföljande informationsprogram, ”J som i jude”, men i sista stund ångrade man sig och beslöt att helt inhibera visningen (Aftonbladet 1973-05-03, Expressen d:o datum, Dagens Nyheter 1973-05-04). Torsten Jungstedt intervjuade Branner i programtidningen Röster i Radio TV (1973 nr 18) och denne menade att man vid tiden för inspelningen var ovetande om de judeförföljelser som ägde rum i Tyskland. (se även Aftonbladet 1973-05-07)

RollistaRedigera

Musik i filmenRedigera

DVDRedigera

Filmen gavs ut på DVD 2014 tillsammans med uppföljaren Pettersson & Bendels nya affärer.

Se ävenRedigera

  • P&B – Senare filmatisering av samma roman, som hade premiär år 1983.

KällorRedigera

  1. ^ Wredlund, Bertil (1983). Långfilm i Sverige 1930-1939. Proprius. ISBN 91-7118-434-1 
  2. ^ Hammenhög, Waldemar (1931). Pettersson & Bendel: tidsroman. Stockholm: Natur o. kultur. Libris 1355326 
  3. ^ Peter Longerich: "Davon haben wir nichts gewusst!", Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933–1945, Siedler Verlag 2006, ISBN 978-3-88680-843-4
  4. ^ Lars Åhlander: "En film i Hitlers smak". Sydsvenska Dagbladet 1997-03-11

Externa länkarRedigera