Personalprelaturer är icke landsbundna jurisdiktionsområden inom den Katolska Kyrkan påbjudna av Andra Vatikankonciliet.

Personalprelaturerna är stiftade ”för att utföra vissa specifika pastorala uppgifter för olika sociala grupper i vissa regioner eller nationer eller till och med i hela världen” (Andra Vatikankonciliet. Konciliedekretet Presbyterorum ordinis (7/12 1965)).

Personalprelaturerna – som Andra Vatikankonciliet ville främja enligt ovan – förestås av en herde: en prelat som kan vara biskop och utnämns av påven, och som styr prelaturen med ledningsmakt, också kallad jurisdiktionsmakt. Prelaten omges av ett prästerskap, som är sammansatt av sekularpräster, och lekmän, män och kvinnor.

Personalprelaturerna är således institutioner som tillhör Kyrkans hierarkiska struktur, det vill säga de är ett av de sätt som Kyrkan organiserar sig på för att utföra det som Kristus vill av henne. Dess troende fortsätter emellertid att vara medlemmar i de lokalkyrkor eller stift där de bor.