Santa Francesca Romana a Ponte Rotto

oratorium
(Omdirigerad från Palazzo dei Ponziani)

Santa Francesca Romana a Ponte Rotto är ett oratorium som tillhör Istituto dei Santi Spirituali Esercizi per Uomini presso Ponte Rotto, som huserar i Palazzo dei Ponziani vid Via dei Vascellari i Rione Trastevere.[1]

Santa Francesca Romana a Ponte Rotto
Kyrka
Palazzo dei Ponzianis södra sidofasad.
Palazzo dei Ponzianis södra sidofasad.
Land Italien Italien
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Församling Santa Dorotea
Plats Via dei Vascellari 61
Invigd 1800-talet
Oratoriets läge på en karta från år 2016.
Oratoriets läge på en karta från år 2016.
Oratoriets läge på en karta från år 2016.

Historia redigera

Den heliga Franciska av Rom gifte sig år 1396 med Renzo Ponziani och flyttade in i Palazzo dei Ponziani i Trastevere. Hon tog hand om fattiga och sjuka, i synnerhet vid pestepidemier och hungersnöd. Hon lät i palatset inrätta ett sjukhus och var även verksam vid sjukhusen vid Santo Spirito in Sassia, Santa Maria in Cappella och Santa Cecilia in Trastevere. Enligt legenden skall hon även ha inrättat ett oratorium i palatset. År 1425 grundade Franciska nunneorden Compagnia delle Oblate del Monastero Olivetano di S. Maria Nova, från år 1443 benämnd Nobili Oblate di Tor de' Specchi. Franciskas make avled 1436 och hon gick då in i klostret vid Tor de' Specchi. Hon avled den 9 mars 1400 i Palazzo dei Ponziani.[2] Efter hennes död är det möjligt att det uppfördes ett tacksägelsekapell i palatset, men det bekräftas inte av några historiska källor.[3]

Palatset övergick i Franciskas barnbarns ägo; hon var gift med den romerske patriciern Mattia Muti. Senare kom det att innehas av Giovanni Battista Forteguerri och slutligen av familjen Altieri. Under 1700-talet hyste palatset ett sädesmagasin.[2] Från och med år 1799 samlade Gioacchino Michelini (1768–1825), församlingspräst i den närbelägna kyrkan San Salvatore a Ponte Rotto,[4] fattiga barn för kristen undervisning i palatset[5] och lät inreda ett kapell för predikan och rosenkransbön. Palatset, som vid denna tid hette Palazzo Ponziani-Altieri, hyrdes år 1804 ut åt Michelini. Samma år besökte kardinal Leonardo Antonelli palatset och kapellet. År 1805 företogs om- och tillbyggnader och ett reträtthem inrättades för dem som skulle ta emot sin första kommunion.[3][6]

Den pastorala institutionen fick namnet Opera Pia di Ponte Rotto. Påve Pius VII godkände institutionen år 1807. Det kanoniska dokumentet undertecknades av kardinal Giulio Maria della Somaglia.[6] Vid denna tid byggdes även ett kapell helgat åt Jungfru Maria. I oratoriet hölls den 4 juli 1814 en meditationspredikan av den helige Gaspare del Bufalo. I januari 1816 besöktes oratoriet av Pius VII. Gioacchino Michelini avled år 1825 och hans efterträdare Antonio Muccioli (död 1842) lät restaurera reträtthemmet och de bägge kapellen. I Maria-kapellet installerades Maria-ikonen Madonna Refugium Peccatorum.[7]

I slutet av 1820-talet höll den helige Vincenzo Pallotti sex predikningar i oratoriet. Påve Pius IX, som hade predikat här som präst, gav år 1851 här sextio barn första kommunionen samt möjliggjorde även för soldater att delta i reträtter. År 1938 lades ett nytt golv i Maria-kapellet. Den 23 maj 1959 celebrerade påve Johannes XXIII mässan här och delade ut första kommunionen åt fyrtio barn. År 1975 företogs en omfattande restaurering av byggnaden.[7]

Före 1957 huserade i Palazzo dei Ponziani Barmhärtighetssystrar och Alcantaranunnor. År 1957 övertogs klostret av Heliga Franciskas oblater och 13 år senare av Helige Paulus bebådelsesystrar. Från 1977 till 1981 residerade här ånyo Heliga Franciskas oblater. Opera Pia di Ponte Rotto, vilket hade blivit juridiskt godkänt 1977, fick i samband med detta uppdraget att driva ett reträtt- och ett studenthem.[7]

Numera hyser palatset ett vandrarhem för pilgrimer och ett konferenscentrum.

Oratoriet redigera

Oratoriet, som är beläget bredvid den heliga Franciskas dödsrum, har ett altare från 1910. Oratoriet har en staty som föreställer Den smärtofyllda Modern samt två målningar – Jungfru Maria med Barnet och Den helige Petrus.[8]

Maria-kapellet redigera

På altarväggen sitter Maria-ikonen Madonna Refugium Peccatorum, omgärdad av en förgylld strålkrans. I kapellet finns därutöver en förgylld bronsrelief som framställer Den uppståndne Kristus samt två målningar föreställande Den helige Josef med Jesusbarnet samt Jesu heliga hjärta. Utmed väggarna står åtta stora skulpterade och förgyllda kandelabrar på lejontassar.[8]

Bilder redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ ”Istituto dei Santi Spirituali Esercizi per Uomini presso Ponte Rotto” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 16 juni 2016. https://archive.is/20160616150814/http://www.vicariatusurbis.org/?page_id=188&ID=7711. Läst 16 juni 2016. 
  2. ^ [a b] Gigli 1980, s. 194.
  3. ^ [a b] Kuhn-Forte 1997, s. 437.
  4. ^ Mancini 1971, s. 137–138.
  5. ^ Gigli 1980, s. 194–196.
  6. ^ [a b] Gigli 1980, s. 196.
  7. ^ [a b c] Kuhn-Forte 1997, s. 438.
  8. ^ [a b] Kuhn-Forte 1997, s. 439.

Tryckta källor redigera

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. OCLC 9269651 
  • Cavallaro, Anna (2015), ”Violenze e tormenti di santa Francesca Romana nei monocromi di Tor de’ Specchi”, i Esposito, Anna, Lucrezia e le altre: la vita difficile delle donne (Roma e Lazio, secc. XV–XVI), Roma: Roma nel Rinascimento, s. 35–72, ISBN 978-88-85913-90-5 
  • Gigli, Laura (1980) (på italienska). Rione XIII: Trastevere. Guide rionali di Roma. "1" (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. OCLC 312346318 
  • Kuhn-Forte, Brigitte (1997) (på tyska). Handbuch der Kirchen Roms. 4. Band, Die Kirchen innerhalb der Mauern Roms. Die Kirchen von Trastevere. Purkersdorf: Verlag Brüder Hollinek. ISBN 3-85119-266-4 
  • Mancini, Claudio (1971), ”La Pia Casa di Esercizi di Ponterotto”, i Droulers, Paolo; Martina, Giacomo; Tufari, Paolo, La Vita religiosa a Roma intorno al 1870: Ricerche di storia e sociologia, Roma: Università Gregoriana Editrice, s. 137–174, OCLC 163707162