Öppna huvudmenyn

Ornäsbjörk, Betula pendula 'Dalecarlica', är en sort som uppkommit genom en spontan mutation av vårtbjörken, vilken gjort bladen djupt flikiga.

Ornäsbjörk
Riksträdet i Örebro.jpg
Riksträdet i Örebro.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningBokordningen
Fagales
FamiljBjörkväxter
Betulaceae
SläkteBjörksläktet
Betula
ArtOrnäsbjörk
B. pendula Dalecarlica
Vetenskapligt namn
§ Betula pendula Dalecarlica
Från lövverket på riksträdet i Örebro.
Från lövverket på riksträdet i Örebro.
Hitta fler artiklar om växter med

Innehåll

HistoriaRedigera

Ornäsbjörken upptäcktes 1767 av landssekreteraren Hans Gustaf Hiordt i Lilla Ornäs i Dalarna. Han beskrev den året därpå för Carl von Linné. Denne önskade få ett exemplar sig tillsänt till Uppsala, men detta gick inte att ordna under hans livstid. Carl von Linné den yngre gav den dess latinska namn 1781.[1]

År 1786 publicerade provinsialläkaren i Hedemora Carl Magnus Blom en uppsats om ornäsbjörken i Kungliga Vetenskapsakademiens Nya Handlingar. Han trodde den var en korsning mellan björk och skogslönn.

Den norske biologen Fredrik Christian Schübeler (1815–92) publicerade 1885 ett träsnitt föreställande den ursprungliga ornäsbjörken i sin norska flora Viridarium Novegicum – Norges væxtrige, et Bidrag til Nord-Europas natur- og culturhistorie. Detta träsnitt var baserat på ett nu förkommet foto av björken som togs 1878. I övrigt finns inget foto av ursprungsträdet, som föll i en storm 26 maj 1890.

Innan moderträdet föll hade förökningsmaterial tagits från det. Den som såg till att ornäsbjörken spreds var Experimentalfältets dåvarande chef Erik Lindgren. Denne hade hämtat ympris från björken på Lilla Ornäs och lyckats föröka den i Experimentalfältets plantskola i Frescati, och ett par av hans ornäsbjörkar står fortfarande kvar där. Alla dagens ornäsbjörkar härstammar sannolikt från denna förökning.

 
Stickling av Ornäsbjörken tagen från ursprungsträdet i Lilla Ornäs. Sticklingen odlades upp och klonades upp på Experimentalfältet (numera Stockholms universitets campus Frescati) i Stockholm

Ornäsbjörken utnämndes 1985 till Sveriges riksträd och har sedan dess planterats i flertalet svenska kommuner på en central plats. Genom denna utbredda plantering kan man följa trädens fenologi, det vill säga tidpunkt för knoppsprickning med mera, men de flesta har visat sig vara flikbladig björk (Betula pendula 'Laciniata'). De kommuner som har planterat falska exemplar kommer att få en ersättningsplanta. Mellan 1980 och 2007 upphörde ornäsbjörkarna att finnas i handeln, mest på grund av att 'Laciniata' var lättare att föröka. E-märkning på plantorna garanterar rätt klon.

Ornäsbjörken är idag Dalarnas riksträd.[2]

BeskrivningRedigera

Ornäsbjörken blir 20–25 meter hög och får som fullvuxen en rundad, om än något ojämn, krona. Huvudgrenarna har en spetsig vinkel mot huvudstammen och endast de yttersta grenarna är hängande. Med detta växtsätt skiljer sig ornäsbjörken från sin släkting vårtbjörken.

Ornäsbjörken förväxlas ofta med andra liknande björkar, främst med flikbladig björk (Betula pendula 'Laciniata') och med fransbjörk (Betula pendula 'Crispa'). Skillnaden ligger i växtsättet, och i bladen, som inte är lika djupt flikiga som ornäsbjörkens.

Hanblommor saknas, och ornäsbjörk kan därför rekommenderas även i pollenallergikers trädgårdar. [3]

Eftersom hanblommor saknas kan äkta ornäsbjörk inte reproducera sig på egen hand. För att arvsanlagen ska bevaras av denna mutation måste därför förökning ske genom sticklingar. Korspollinering av ornäsbjörkens honblommor ger upphov till hybrider.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Äkta ornäsbjörk till Linnéträdgården Arkiverad 19 juli 2007 hämtat från the Wayback Machine., pressmeddelande från Uppsala Universitet 2007-05-31
  2. ^ Kjell Westerlind, Sveriges landskapsträd, 2014.
  3. ^ Uttalande av Pia Östensson, biolog vid Naturhistoriska riksmuseet (Svenska Dagbladet 2015‑04‑23, del Nyheter, sida 15.)

KällorRedigera

Externa länkarRedigera