Ole Paus

	Ole Paus
Födelsenamn	Ole Christian Paus
Födelsedatum	9 februari 1947
Födelseort	Oslo, Norge
Dödsdatum	12 december 2023 (76 år)
Dödsort	Drammen, Norge
Bakgrund	Norge
Genre	Visor
Roll	Sångare, musiker, låtskrivare, författare, skådespelare
Instrument	Sång, gitarr
År som aktiv	1970–2023
Skivbolag	Nor-Disc, Polydor, Sonet, Zarepta, Hete Blikk, EMI, RCA, Karussell, Norsk Plateproduksjon, Kirkelig Kulturverksted, Petroleum Records
Relaterade artister	The Pussycats, The Real Ones, Jonas Fjeld, Ketil Bjørnstad, Kari Bremnes, Mari Boine
	Utmärkelser Spellemannpriset för vissång (1976); Spellemannpriset, juryns hederspris (1998); Lytterprisen (1999); Tekstforfatterfondets hederspris (2002); Leif Justers ærespris (2012); Årets spellemann (2013); Booth-prisen (2013); Solprisen (2014); Anders Jahres Kulturpris (2018); Kommendör av Sankt Olavs orden (2022)

Ole Christian Paus, född 9 februari 1947 i Oslo, död 12 december 2023 i Drammen,^[2]^[3] var en norsk sångare, gitarrist, munspelare, kompositör och text- och revyförfattare. Han tillhörde släkten Paus och var son till general Ole Otto Paus och far till kompositören Marcus Paus. Hans farfar Thorleif Paus var godsägare i Skåne.

Biografi redigera

Ole Paus var en av Norges mest kända kompositörer, och en av de mest allsidiga textförfattarna och vissångarna. Han var väldigt produktiv, gav ut mer än 20 album, och stod bakom ett stort antal revyer, böcker och samarbetsprojekt med andra artister. På senare år var han kanske mest känd för samarbetet med sångaren, komponisten och gitarristen Jonas Fjeld från Bodø.^[4]

Ole Paus texter är ofta både verklighetsnära, satiriska och med funderingar runt livet. Han kritiserade ofta borgerskapet, och dyrkade bohemens fria liv. Paus studerade filosofi och historia och hade många olika arbeten innan han startade sin musikkarriär. 23 år gammal, 1970, spelade han in sitt första album, Der ute - der inne. Paus visade en stor talang, med sympati för alkoholisterna och nattmänniskorna, på samma gång som han kritiserade topparna i samhället. Albumet satte en slags standard för visor i Norge på 1970-talet. Efter det har albumen, och böckerna, kommit ofta, samt dessutom diverse revyföreställningar.^[4]

Bland hans album hade han bland annat ett historiskt samarbete, på albumet Garman (1973), med rockbandet The Pussycats. Albumet räknas som en klassiker bland norska vis/rockalbum. Det innehåller några av hans mest kända låtar som "Nå kommer jeg og tar deg", "Leieboer" och "Ingenting å være redd for". Vidare har han samarbetat mycket med Kjetil Bjørnstad. Det samarbetet inleddes på albumet Blues for Pyttsan Jespersens pårørende (1973). Andra musiker på det albumet var den amerikanske gitarristen Stefan Grossmann och medlemmar av Popol Vuh.^[4]

Han har varit sjungande redaktör i sin egen ljudtidning. År 1982 startade han samarbete med musikern Jonas Fjeld. Detta resulterade i albumet Noen der oppe (1982). På detta album hörs en mer rockig och kraftfull Ole Paus. Saftig satir, med blandning av en skarp och tuff tunga, och fängslande melodier. Albumet innehåller låtar som "Selv sopere har et hjørne i himmelen" och "Alt var mye bedre under krigen". Samarbetet Fjeld/Paus fortsatte på flera album. Paus har också gjort flera revyer som har blivit populära.^[4]

På 1990-talet överraskade han med att tolka psalmer tillsammans med Mari Boine och Kari Bremnes. Resultatet var uppseendeväckande. Med hans känslosamma tolkning blev "Nærmere deg min Gud" något mer än en psalm. Det blev en känsloladdad bön från en naken och ärlig själ. Han gav psalmen ett nytt liv med sin speciella tolkning.^[4]

Samarbetet Paus/Fjeld fortsatte, och de blev till en duo. Det resulterade i albumen To rustne herrer (1996), Damebesøk (1997), Tolv rustne strenger (2002), och Hvis helsa holder - The album (2016). Han har varit involverad i diverse album, varit med mycket på TV och blev 2015 medlem i "Rockheim Hall Of Fame".^[4]