Öppna huvudmenyn

Nordisk rätt är de nordiska ländernas rättssystem. Begreppet används både om aktuella rättsförhållanden och rättshistoriskt, vid studier av framväxten av de nordiska folkens och ländernas rättssystem och likheter mellan dem.[1] En alternativ term är den nordiska grenen av kontinentaleuropeisk rätt.[2] I äldre rättshistoriska sammanhang räknas nordisk rätt ofta som en del av germansk rätt.[1]

I likhet med hela den kontinentaleuropeiska rättsfamiljen bygger den nordiska rätten i huvudsak på rättsregler som finns i lag, till skillnad från den angloamerikanska rättsfamiljen som i högre utsträckning bygger på prejudikat skapade av domare.[2]

Historisk framväxtRedigera

Äldre tiders nordiska rätt visar upp den germanska rättens allmänna karaktär, men samtidigt vissa särdrag som beror på att de nordiska folken i äldre tider hade andra yttre livsvillkor än övriga germanska folk.[1] Efter uppdelningen på tre särskilda folk (svenskar, danskar och norrmän), framträder särdrag mellan svensk, dansk och norsk rätt. En fjärde grupp utgörs av isländsk rätt. Även om Island fått sin ursprungliga befolkning och grunddragen av sitt rättsväsen från Norge, har den isländska rätten en egen prägel på grund av de särskilda förhållanden som rådde på Island och den politiska självständighet som ön bevarade under århundraden.

Ett utmärkande drag för de nordiska landskapslagarna och landslagarna, som skiljer dem från de sydgermanska lagarna, är att de skrevs på folkspråken och inte på latin.[3]

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b c] Nordisk rätt i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  2. ^ [a b] Sverige: Rättsväsen i Nationalencyklopedin
  3. ^ Det nordiska rättsarvet - myt eller verklighet?, Lars Björne, 2002