Motobu Chōki
Motobu Chōki (本部 朝基) , född i Akahira by Shuri den 5 april 1870 och död i Shuri den 15 april 1944 (74 år) på Okinawa, var den som kom att stå som ursprunget till karatestilen Motobu-ha av Shitō-ryū.
 Motobu Chōki | |
 Motobu Chōki | |
| Personlig information | |
|---|---|
| Fullt namn | 本部朝基 Motobu, Chōki |
| Smeknamn | Motobu no Saru (Apan Motobu) |
| Födelsedatum | 1870-04-05 |
| Födelseort | Gibo Village, Shuri, Kungariket Ryūkyū |
| Bostadsort | Naha |
| Dödsort | Shuri, Okinawa, Japan |
| Teknik | Shuri-te, Motobu- ryū |
| Grader | 8:e Hachidan i Shōrin-ryū |
| Aktiva år | 1885–1940 |
| Titlar | Sōke, grundare av Motobu-ryū |
Bakgrundsförutsättningar redigera
Hans far, adelsmannen Motobu Chōshin (Motobu Aji Chosin) var en ättling till den okinawanske kungens, Shō Shitsu (1629-1668) sjätte son, nämligen Shō Kōshin, även känd som Prins Motobu Chōhei (1655-1687). Chōki var Motobu Uduns ("Motobu Palatset") tredje son, en sekundogenitur till den kungliga Okinawanska Shō-familjen. En äldre bror var karatekan Motobu Chōyū. Som den yngste av tre söner var Motobu Chōki inte berättigad till utbildning i sin familjs stil av Te (hand = tidigare namn för karate).
Skolning redigera
Detta utgångsläge till trots var Motobu mycket intresserad av teknikerna, och tillbringade mycket av sin ungdom utbildning på egen hand, med att slå på makiwara, en slags mits, stöta och lyfta tunga stenar för att öka sin styrka. Han uppges ha varit mycket vig, vilket gav honom smeknamnet Motobu no Saru, eller "Apan Motobu". Även om han hade rykte om sig bland sina belackare att ha varit en våldsam och rå slagskämpe, så utan formell utbildning blev Motobu ändå elev till flera av Okinawas mest framstående karate utövare. [1] Han hade börjat träna karate för Matsumura Sōkon och fortsatte under Itosu Ankō, Sakuma Pechin och Matsumora Kōsaku och Tokumine Pechin (1860–1910).
Med åren fick Motobu många betydande elever.
Noter och referenser redigera
- ^ McCarthy, Patrick & Yuriko; Motobu Choki: Karate, My Art, International Ryukyu Karate Research Group (2002).
