Malayopython
Malayopython är ett släkte i familjen pytonormar med två arter som förekommer i Sydostasien. Båda arter ingick tidigare i släktet Python.[1] Teorin att båda arter föreställer en evolutionär utvecklingsgren (klad) publicerades 2008 och 2014 utfördes den vetenskapliga beskrivningen för släktet.[2]
Malayopython | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Underklass | Diapsider Diapsida |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Underordning | Ormar Serpentes |
Familj | Pytonormar Pythonidae |
Släkte | Malayopython |
Vetenskapligt namn | |
§ Malayopython | |
Auktor | Reynolds, Niemiller & Revell, 2014 |
Hitta fler artiklar om djur med |
Arterna är[1]:
- Nätpyton (Malayopython reticulatus)
- Malayopython timoriensis
Individerna når oftast en längd över 3 meter och nätpyton kan bli upp till 8 meter lång.[1]
Nätpyton förekommer på det sydostasiatiska fastlandet från sydöstra Bangladesh till centrala Vietnam samt över Malackahalvön och Sundaöarna till Moluckerna.[2] Malayopython timoriensis hittas på öarna Flores och Lomblen (direkt öster om Flores) men det är oklart om den finns kvar på Timor.[3] Habitatet varierar mellan gräsmarker, skogar och odlingsmark. Arterna hittas ganska ofta nära människans samhällen.[1]
Dessa ormar jagar olika däggdjur. I enstaka fall kan en nätpyton äta en människa. Honor lägger ägg.[1]
IUCN listar nätpyton som livskraftig (LC) men utförde ingen bedömning för Malayopython timoriensis.[2]
Referenser
redigera- ^ [a b c d e] Mattison, Chris (2015). ”Gattung Malayopython” (på tyska). Schlangen der Welt. London, München: Dorling Kindersley. sid. 157. ISBN 978-3-8310-3145-0
- ^ [a b c] Stuart, B., Thy, N., Chan-Ard, T., Nguyen, T.Q., Grismer, L., Auliya, M., Das, I. & Wogan, G. 2018 Malayopython reticulatus . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 25 april 2020.
- ^ Malayopython timoriensis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 25 april 2020.