Öppna huvudmenyn
Lars Hamberg (t.v.) tilldelar Agricolapriset till Pentti Saarikoski våren 1965.

Lars Christian Hamberg, född Skoglund 19 februari 1922 i Helsingfors, död där 23 december 2005,[1] var en finlandssvensk författare, översättare och kulturjouranlist.[2]

Hamberg blev fil. mag. 1950 och var verksam som litteratur-, konst- och teaterkritiker i finlandssvenska, finska och skandinaviska tidningar och tidskrifter. Han har även verkat som regissör vid Finlands radioteater, ofta av egna pjäser.


Bibliografi (urval)Redigera

  • Stina – min gud [aforismer] (under pseudonymen Sven Heile) (Söderström, 1944)
  • Röda skyar [aforismer] (under pseudonymen Sven Heile) (Söderström, 1945)
  • Kaos blir spöke: symfoni I, opus 3 [roman] (Söderström, 1954)
  • Finlandssvenska radiopjäser 1945–1953 (1954)
  • Boken om Gunni (Författaren, 1957)
  • Tio år kammarteater i Finland 1951–1961 (Svenska teaterklubben, 1961)
  • Resande versfötter (Eget förlag, 1990)
  • En kulturarbetares vardag åren 1940–1990: förteckning (Eget förlag, 1990)
  • Kritiken kommer och andra noveller (Eget förlag, 1991)
  • Litterär nordisk seglats: Artiklar i urval V (Eget förlag, 1992)
  • Duggregn från scenerna: Teatertexter i urval (Eget förlag, 1992)
  • Kommentarer till ett livslopp 1990–1995 (Eget förlag, 1995)
  • Lennarts dagbok: En faktarik men fingerad biografi (Eget förlag, 1997)
  • Aforistiska dikter: skisser och kommentarer (Hambergs förlag, 2000)
  • Livet i en örtagård: Dagboksanteckningar om åren 1922–1944 (Hambergs förlag, 2002)
  • Bohemen och gentlemannen Uno Eng: en brevväxling mellan Uno Eng och Lars Hamberg 1948–1960 (redaktör: Gallie Eng, Hambergs förlag, 2002)
  • En frilansares bokslut: kommentarer II (Hambergs förlag, 2004)

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Lars Hamberg NE online.
  2. ^ Hamberg, Lars i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0

LitteraturRedigera

  • Nationalencyklopedin, band 8 (1992), s. 347.
  • Litteraturlexikon: svensk litteratur under 100 år (Natur och kultur, 1974), s. 96.