Öppna huvudmenyn
I denna artikel
används tonnamnen
B och H.

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg

Se olika skrivsätt.

Kort oktav kallas den förminskade stora oktav som ofta används på äldre medeltonstempererade tangentinstrument.

AllmäntRedigera

Eftersom renässansens och den tidiga barockens musiker undvek tonarter med många förtecken och därmed sådana med höjd eller sänkt grundton, kunde man avstå från motsvarande tangenter i den lägsta oktaven. Hos orglar var det dessutom en kostnadsbesparing att inte behöva tillverka så många stora pipor.

Kort oktavRedigera

         

En kort oktav innehåller endast de 8 tonerna: C, D, E, F, G, A, A och H. Klaviaturen börjar skenbart med E och ser sedan helt normal ut. I verkligheten är första tonen inte E utan C, sedan fortsätter undertangenterna på normalt sätt med F, G, A och H. Resterande toner D och E förläggs till Fiss- resp. Gisstangenterna. Som tredje övertangent följer på normalt sätt A.

Bruten oktavRedigera

I ett senare skede, när man ville ha fler höjda toner, delar man ovannämnda övertangenter för D och E i en undre och en övre halva, där undre delen fortfarande används för D resp. E, medan övre tilldelas Fiss resp. Giss. Övertangenten för B fungerar oförändrat. Denna typ kallas "kort oktav med brutna tangenter" eller kortare "bruten oktav".

Full oktavRedigera

Full oktav innebär att alla toner finns i oktaven, såsom det normalt är på moderna instrument.

Varför kort oktav?Redigera

När det i äldre musik ibland finns för oss ogreppbara ackord i stora oktaven, kan det bero på att tonsättaren tänkt sig ett instrument med kort eller bruten oktav. Därför väljer man ofta även i våra dagar att behålla den korta eller brutna oktaven hos gamla instrument.

Källa och litteratur: Sohlmans musiklexikon (1977)